Sunday, November 4, 2012

Halloweenkostym 2012 - Hollywoodfruzombie

Halloween! Partyhögtiden framför alla partyhögtider för oss som aldrig växte ur maskeradlådan!

Jag rådbråkade min fantasi länge och väl beträffande val av kostym... det finns så mycket man kan vara och jag kunde inte komma på en enda figur jag ville gestalta. Det hela blev nästan lite ångestladdat innan det, mitt i finalgrälet av Svenska Hollywoodfruar, slog mig - jag ska ju så klart vara en Hollywoodfruzombie! (Hade velat vara Slenderman men jag hade inte tid att lära mig gå på styltor, tillverka en helmask utan ögonhålor, näsborrar eller mun eller lära mig andas med öronen...)

Eftersom Maria Montazami är den mest harmlösa människan på den här sidan universum, bestämde jag mig för att använda henne som förebild, trots att hon är blond och jag för stunden rödhårig. Whaevva lixom!

Sambo (direkt från medeltiden) och jag som Hollywoodfruzombie.
Foto taget av min fina kusinvitamin som kom som en förgiftad Mimmi Mus!

Hur ser Maria Montazami ut..? Hon har ett lockigt och svallande hår, beigefärgat läppstift i tjockt lager, gärna tunikor och höga klackar. Jag tittade på mig själv och konstaterade att det kom att bli en fri tolkning... 
 
Kostymen bestod av en grå tunika i någon form av jersey från Kupan (bless), trasiga strumpbyxor, ett par silvriga kilklacksskor (för att jag inte kan gå i stiletter och har för smala hälar för att kunna ha pumps), ett pärlhalsband och en handväska full med chokladpengar. Tunikan blodades ner med en blandning av fuskblod inhandlat på Perukmakeriet i Göteborg för 100 år sedan, röd och svart akrylfärg och vatten som skakades till en sörja i en blomsprayflaska.

Som Hollywoodfru ska man ju vara snygg liksom... så först dödsminka och sen snyggsminka, typ? Panik uppstod dock när jag och Sambo, efter att ha vänt upp och ner på hela stugan, konstaterade att våra burkar med Death Grey och Death Purple (fetsmink) från lajvtiden mystiskt gått upp i rök. Fokk?
Jag grävde frenetiskt i sminkväskan och kunde trolla fram ett blekt puder, ett lila läppstift och diverse bruna, gröna, blå och röda ögonskuggor. Som en räddande ängel kom också Kusin Lola med sin epic sminkväska of awesome och vi kunde koka ihop ett par dödsmasker trots inledande fadäs.
 
Nedan följer Sofies sminktutorial - Hollywoodfruzombie
Enjoy!

 
För att skapa ett stort sår i ansiktet (zombies har sår, okej?) använde jag mig av latex-och-toapapper-tricket. Jag hade en flaska flytande latex hemma, köpt på Panduro (kallas också Formgummi). Dutta på ett lager på huden, fäst därefter små bitar av toapapper/hushållspapper i latexen och låt torka en liten stund. Dutta mer latex på pappersbitarna så att de... inte ser ut som toapapper i ansiktet längre...
Låt torka, tar några minuter.


Okej så jag har typ en gul glödlampa i köket... men det är ju Halloween, lite skum belysning skadar inte! Här har jag sminkat över den torkade latexgrunden med concealer för att få den mer hudfärgad, man kan säkert använda vanlig foundation också men jag äger ingen. Jag har använt Easy cover Red från Make up store.
Därefter pudrade jag concealern och hela ansiktet med ett transparent, blekt puder från Isadora. En ask jag haft i en evighet, tror den heter Sheer eller liknande...
Över det borstade jag sedan på ögonskugga i grönt (Pascal - Make up store), rött (en gammal singelskugga från H&M) och blått (ur en liten palett från The Colour Institute) för att få det att se ut som blåmärken. Det lila läppstiftet jag nämnde någonstans ovan smetades under ögonen för att se lite hålögd ut, men det syns hemskt dåligt på bild tyvärr.


Sedan fyllde jag i ögonbrynen med en brun skugga från H&M, fick låna ett awesome silverglittrigt eyedust (kanske detta?) från Kusin Lola, målade fransarna med mascara (4D lashes eller något sådant heter den, L'Oreal kanske?), bronzade lite med en fin gyllenbrun skugga från The Bodyshop som jag inte heller minns namnet på och la på ett beigenude läppstift från The Colour Institute på läpparna. Som kronan på verket kletade jag fuskblod på strategiska ställen i latexsåret och smetade ut lite extra på halsen.


Jag hade tänkt rulla håret på spolar men upptäckte att matvarubutiker inte längre saluför hårrullar (de slutade nog med det någon gång på 1990-talet utan att jag märkte det...) så jag borstade det i sideswoop och tömde en flaska hårspray över det i stället. Pluta och du är klar! Gå sedan runt och bättra på läppstiftet och säg "Mums!" hela kvällen.


Friday, August 17, 2012

Jobb, skapande och en och annan trofé

Sommaren går mot sina sista pösande andetag och lite jävla sol har vi allt fått de här senaste dagarna! Tillräckligt för att inte dö av vitaminbrist och vattenmögliga tår i alla fall. Annars har sommaren varit bra tycker jag. Jag har spenderat den med att bygga konst, guida i en gruva från 1746, jobba på bibblan och sälja konst!

Jajemän! Sofie är en sådan där jävla konstnär på fritiden och denna sommar hade jag den stora äran att få ha ett vernissage med tillhörande utställning på ett hotell här i trakten.


När jag fick frågan om jag ville ställa ut blandades glädjerodnaden med tankar på VAD jag skulle ställa ut?!? Jag har inte haft en utställning på år och dag och jag jobbar i en hel del olika tekniker så vad fanken skulle jag göra... Bestämde mig till slut för att jobba med ordet Trofé, eftersom det är väldigt vanligt att man spikar upp döda djur på allsköns ytor här i norrland. Så jag gjorde troféer för oss som inte jagar. Det resulterade i 8 tavlor i blandtekniker samt 9 glasfat.

Min kära kusin har bättre bilder om man är intresserad av att kika närmare!

Josåatte... sommaren har varit bra!

Peace.

Thursday, May 24, 2012

Sunday, May 13, 2012

Salamandernatten

Jag tänkte helt opåkallat dela med mig av en för mig väldigt stark konstupplevelse.

I veckan var jag på studieresa med jobbet, till Trondheim. I Trondheimsguiden såg jag att det finns ett mycket speciellt konstverk uppställt i Norsk Sparbanks lokaler i centrala stan.
Det heter Salamandernatten och räknas som en av hörnstenarna i modern norsk konst. Det består av 72 humanoida skulpturer, alla över tre meter höga, uppställda i ett mycket sparsamt upplyst rum. Att titta på det kräver mer än att flanera förbi ett gäng tavlor i en vanlig konsthall, inför Salamandernatten måste du stanna upp och låta ögonen långsamt vänja sig. Bara det lät ju intressant! Jag och min kollega S bestämde oss för att undersöka saken.

Sluta läsa här om du inte tål impressionistiska, prettodrypande analyser. Okej? Okej.

Salamandernatten befann sig alltså i ett helt separat rum i byggnaden och ingången täcktes av två tjocka, svarta draperier. Jag visste på förhand att det skulle finnas stora skulpturer där inne och att det skulle vara mörkt, men jag var så totalt oförberedd på vad jag skulle komma att uppleva där inne.

Jag gläntade på draperierna först och steg in ett par meter i, vid första anblicken, kompakt mörker. En smal, väldigt svag ljusramp i taket avslöjade dock att det fanns... andra... där inne. Man kunde precis ana långa, smala gestalter och att de omringade en.
Jag överdriver inte när jag säger att S, som kom in efter mig, skrek och rusade ut igen. Hon ropade till mig att hon inte klarade av det, att hon var mörkrädd och att skulpturerna var för levande. Och att hon inte ville förstöra upplevelsen för mig. Hon väntade på mig utanför.

Jag var helt ensam i rummet och jag var rädd. Till och med väldigt rädd. Jag fick kämpa för att inte göra som S och rusa rakt ut igen. Men jag intalade mig att det bara var mörkret som lurades, att människan är rädd för det hon inte kan kontrollera - i det här fallet kunde jag inte lita på min syn.

Jag tvingade mig att stå stilla, att ändå rikta ögonen runt omkring mig och att inte darra när de 72 gestalterna allt mer framträdde framför, runt och bakom mig. Över tre meter höga med stumma ansikten, breda överkroppar med långa, smala armar och tentakellika utväxter från sina bröst, långa smala ben som såg ut att när som helst kunna brista och så skulle alla de tunga kropparna falla över mig och begrava mig. Bristen på ljus skapade optiska illusioner och de humanoida varelserna såg ut att röra sig, luta sig fram över mig för att avgöra vad för liten räka jag kunde vara. De hade alla individuella drag, stod på olika sätt, några avslappnat, andra såg ut att vara i färd med att ta ett steg. Axel mot axel, ibland överlappande varandra. Det var en trängsel som ändå inte kändes stökig.

Efterhand framträdde ännu en figur ett par meter framför mig. Samma sorts höga, smala figur men den här satt ner på en pelarlik pall. Lätt framåtlutad, benen i kors, armarna vilande på låren. Den såg ut som om det var självklart att just den hade sin plats just där. Den visste något mer. Den hade makten att få de andra längs väggarna att lyda. Det var länge sedan jag kände mig så liten och då menar jag inte liten som i 1.68 jämfört med 3.5 meter, utan liten inombords. På ett sätt ödmjuk, På ett annat sätt skräckslagen. På ett tredje sätt nästan religiös.

Det kan ha varit för att vi gick en guidad tur i Nidarosdomen dagen innan och guiden pratat om rosettfönstrets glasmosaik som visade hur Jesus dömde människornas själar på domedagen, men jag föreställde mig att precis så här måste det kännas att stå inför en jury och domare av överjordisk natur och inte veta om de kommer förbarma sig över dig eller slita dig i stycken. Det var inte bara ett par stycken keramiskt material och dålig belysning i ett knäpptyst rum, det var en helt annan dimension med varelser byggda enligt helt andra måttstockar och med helt andra värden. Och det kändes sorgligt. Skulpturerna utstrålade sorg samtidigt som de ingav ett sorts konstigt lugn.

När jag hade kommit över rädslan men ändå bara agerade med mina mest primala instinkter, så kom jag på mig själv med att vilja gå fram till den sittande varelsen, falla på knä och luta pannan mot stengolvet i total underkastelse. Och att den känslan var skön. Jag blev lugn. Jag spenderade ungefär 15 minuter med att bara stå, långsamt gå och förundrat titta där inne. Salamandernatten triggade igång så många känslor och jag kan inte minnas när jag blev så påverkad av ett konstverk sist. Om jag någonsin blivit det.

S gjorde ett försök till att gå in, men hon fick ge upp. Vi satt sen en rätt bra stund och bara pratade om det, våra olika upplevelser och hur vansinnigt och underbart det är att bli så påverkad av i grund och botten död materia. Jag fick en nära på religiös upplevelse, S blev livrädd. Samtidigt sa hon att det var skönt att bli så skrämd, just för att hon kände något. Hon sa också att hon var lite avundsjuk på min upplevelse och jag svarade att styrkan i konstverket är nog att det tar fram och förstärker det vi har behov av att känna där och då, så länge vi är beredda att ge det en chans. Kompositionen stör våra vardagliga sinnesintryck och får oss att reagera med omotionerade delar av våra hjärnor.

Här är en film som visar verket, men den ger inte ett uns av känslan av att stå mitt ibland dessa väldiga figurer... dessutom är de belysta här:






Tuesday, March 6, 2012

Tits and ass


Se där ja vad man INTE fick lära sig i skolan... Hur många kvinnor pratades det om?

Ummm...

*Drottning Kristina i egenskap av abdikerad drottning (svikare).
*Marie Curie dog i sviterna av sin egen forskning (klant).
*Heliga Birgitta led eventuellt av epilepsi (sjuk).

Såg en mycket beklämmande del av en dokumentär om grundskolan för ett tag sedan där en pojke öppet hånade flickorna i klassen med orden "Killar ÄR mycket bättre! Kolla bara på historia! Hur många tjejer har gjort bra grejer???". Tjejerna i klassen hade INGET att sätta emot. Sådant gör mig faktiskt lite ledsen...

Med detta förringar jag inte på något sätt de män som forskat oss fram till där vi är idag, men att skolbarnen lär sig att män kan göra stordåd för att de är just män, känns lite skevt...

Så, för att skapa en liten motpol vill jag citera Youtube-filmaren Jenna Marbles:



"Bounce that dick"

Bitch!

Saturday, February 11, 2012

hetero ( ) homo ( ) harto (x)

Jag måste dela med mig av min absoluta favvoflata - Hannah Hart!

Hanna Hart, eller harto som hon också går under på ze internet, bestämde sig tydligen en vacker dag för att göra ett matlagningsprogram. Matlagning samtidigt som hon super sig full.


Pubertalt? Ja. Skitroligt? Ja!



Fenomenet har växt till HD med en stadig supporterskara, försäljning av tröjor med tryck (Jag vill ha "Parkour to you!") och samarbete med andra videobloggare och proffsproducenter.


Vi nämner det moraliskt och hälsosamt tveksamma i att supa sig full som en kastrull en gång i veckan för några minuter på Youtube. Men jag har en känsla av att Hannah följer en liknande livsregel som min egen, nämligen "Du välsignades med en hjärna, så var inte en idiot". Hon förväntar sig att hennes tittare gör val baserat på konsekvenser. Vi ser bara Hannah i några minuter åt gången, vi vet inget annat om hennes liv egentligen. Dessutom, jag som bor i närheten av en av Sveriges största skidorter, kan vittna om att det inmundigas betydligt fler flaskor vin per skalle och helg än Hannahs i jämförelse blygsamma intag... det försvarar inget, men att just hon har gjort en grej av att supa till och spela apa på nätet är inget som får mina moralklockor att ringa speciellt högt.
Dessutom tror jag aldrig att konceptet hade funkat om det inte varit just hon som gjorde det. En random full människa i ett kök? Hur kul kan det bli? Hannah Hart har ett vinnande koncept eftersom hon
1, Är intelligent
2, Är hysteriskt rolig
3, Bjuder på sig själv
Jag har sett ett par klipp med henne när hon inte är full och hon är minst lika tilltalande då som med ett par centiliter tequila i kroppen.



Show me where Ya noms at! /featuring Hannah Hart and Pants