Wednesday, March 22, 2017

Femtio nyanser av honom av E.L. James

*Den här recensionen skrev jag hyfsat snart efter böckernas utgivning. Jag publicerar den igen eftersom jag vet att folk rekommenderat den när de fått frågan om vad de tycker om Femtio nyanser...
 
Okej... let's do this...

Den kom från ingenstans, tog läsarna med storm och har sålts i flera miljoner exemplar. Jag pratar om E.L. James *trilogi Femtio nyanser av honom, Femtio nyanser av mörker och Femtio nyanser av frihet. Enligt hyfsat pålitliga rykten ska den här berättelsen ha börjat som en så kallad fanfic (fanfiction) baserad på Stephanie Meyers Twilight-serie. Fanfic går ut på att man tar en existerande story - bok, film, serie etc. - och skriver en egen berättelse med karaktärerna ur originalberättelsen. Fenomenet är stort på internet. Någon med ett bokförlag i bakfickan fick upp ögonen för E.L. James fanfic och efter några omskrivningar var succén ett faktum.

Femtio nyanser av honom handlar om studenten Anastasia Steele som efter ett panikartat inhopp för sin sjuka rumskompis tillika studenttidningsreporter, tvingas intervjua den stenrike företagsledaren Christian Grey. Intervjun går sisådär... men något händer mellan Anastasia och Christian och när han en liten tid senare dyker upp på Anastasias extrajobb och köper buntband, börjar vi ana att den här snubben kanske är ute efter något mer än Anastasias intervjukunskaper... Boken är en erotisk roman och har fått stor uppmärksamhet på grund av att det erotiska har element av BDSM (Bondage Dominans Sadism Masochism).


Jag har... betraktat hysterin med skepsism. Mycket på grund av att jag fortfarande inte hittat en riktigt BRA erotisk bok och jag hade mina tvivel om denna. Men tills slut föll jag för frestelsen och bestämde mig för att undersöka vad hela den här hypen handlade om. Mycket för att jag som bibliotekarie gärna vill veta vad det är som är populärt men också för att jag har vissa insikter i BDSM och gärna ville se hur det behandlas i boken. Jag bestämde mig för att läsa Femtio nyanser av honom.
 
Herregud så jag ångrar de lästimmarna...

SPOILERALERT! SPOILERALERT! SPOILERALERT!

OM du har tänkt läsa Femtio nyanser av honom med ett öppet sinne så ska du sluta att läsa den här recensionen NU. Mina damer och herrar, Sofie kommer nu att bli riktigt elak. Du har blivit varnad!

Okej?

Okej.

För dig som är kvar är det dags att slipa fogsvansen 
för nu ska vi banne mig i min lilla låda såga!

Boksågningen... förlåt, recensionen börjar här:


Första intryck, karaktärer och språk:
Oh helige ande var ska jag börja? Boken handlar som sagt om den unga, ca 20+, Anastasia Steele. Universitetsstudent i brittisk litteratur, oskuld, halvtaskigt självförtroende, boende med en supersjälvsäker tjejkompis (som fått sitt självförtroende på grund av sin rika familj..?) som möter den stenrike, geniförklarade, sjukt snygge och sexige ca 27-åriga Christian Grey. Anastasia faller hals över huvud för blotta uppenbarelsen av den här gudalika varelsen och jag gäspar mig igenom alla hennes svettvåta fantasier... Supermänniskor ÄR inte intressanta, det tycker i alla fall inte jag. Att Anastasia sen låter sig kuvas av blotta tanken på att den här förbaskat viktiga företagsledaren är intresserad av henne känns som ungefär 200 steg bakåt i tiden - sedan när blev pengar och makt i den materiella välden så sexigt? "Tänk att att han tycker att lilla obetydliga jag är så intressant..." Gäsp, som sagt.
Karaktärsporträtten är klichéartade, platta och extremt repetitiva. Vi ser en kvinnlig huvudperson som kämpar med sitt självförtroende och sin naivitet men övertygelse om att kärleken vinner och en manlig huvudperson som utövar härskartekniker för att maskera sitt eget plågade förflutna. Dessa öden möts och attraktion uppstår. Vi kan liksom se vart det här leder innan vi ens kommit 100 sidor in i storyn... am I right?


Språket och berättarstilen i boken är otroligt dåligt.
E.L. James måste ha sovit sig igenom skolan för något av det viktigaste jag lärde mig i grundskolan beträffande berättande, är att vara försiktig med upprepningar. James använder sig av samma adjektiv och beteenden hela j*vla tiden... Anastasia har ett nervöst beteende av att bita sig i underläppen i tid och otid och med tanke på hur ofta detta påpekas i boken borde hon ha tuggat av sig läppen innan de 500 sidorna är färdiglästa. Vi får också reda på att Christian Grey har sjukt sexiga höfter och att hans flanellbyxor smiter åt kring dem som vore de gjutna kring hans välformade kropp (flanell? Var inte han typ multimiljonär? Flanell???) - denna information matar Anastasia oss med fler gånger än jag är intresserad av. Det känns ofta som om E.L. James har gått efter någon sorts manual i "Hur du skriver en trånsjuk roman" för det är väldigt lätt att gissa sig till vad som kommer hända härnäst.

Nog med textanalys - What's up with the sex???

De som är ute efter beskrivningar av sex mellan en man och en kvinna kommer inte att bli besvikna. Det nuppas friskt! som en gammal chef till mig skulle uttryckt sig. Problemet är bara att... tja, vad ska jag säga... det är inget bra sex. Jag ska förklara varför jag inte tycker att Anastasia och Chistian borde vara nakna tillsamman över huvud taget.

Någon har någonstans sagt att boken handlar om en stark kvinnas frigörelse. Jag vill å det starkaste påstå att DET GÖR DEN INTE ALLS!!! Den handlar om två desillusionerade, halvtrasiga och verklighetsfrånvända människor som försöker förverkliga sig själva och sin drömpartner via naivt fluffiga sockervaddsmoln och slipsknutna handleder. Anastasia är på jakt efter kärlek och närmar sig Christian i tron att hennes tillgivenhet ska få in honom på "rätt" (läs traditionell kärleksrelation) väg. Christian är på jakt efter en casual BDSM-sexpartner eftersom kärlek inte är hans "grej" men han frångår sina principer och har vaniljsex med Anastasia eftersom hon utövar en sådan enorm lockelse på honom och han tror att han ska kunna inviga henne i sina lite mer avancerade intressen.

Under resans gång, efter att Christian tagit Anastasias oskuld, får vi veta att Christian är intresserad av att upprätta ett BDSM-kontrakt med sin nyvunna sängkamrat som etablerar honom som dominant och henne som undergiven. Detta innebär att när Anastasia besöker Christian, tillhör hon honom i alla aspekter. Han bestämmer vad hon ska klä sig i, vad hon ska äta och hur de ska ha sex. Anastasia är från dag ett mycket skeptisk till detta kontrakt, men övertalar sig själv undan för undan att testa på det som Christian, den snygge demonen, erbjuder henne.
Gör det här Christian till en förövare och Anastasia till ett offer? NEJ!!! Det gör det hela bara till en vansinnigt dålig och missvisande bild av BDSM!!!


Dominans och undergivenhet existerar. Det är till och med vanligare än vad du tror. Det är en fetish, ett intresse och framför allt... en överenskommelse mellan vuxna, fria och självständiga vuxna som råkar ha en lite mer avancerad syn på sex och samliv! Ofta men inte alltid ingår vad som till en början ser ut som rått våld men som är en överenskommelse mellan sagda vuxna med tydligt etablerade gränser för vad som är för mycket och vad som är skadligt. Varför vill någon över huvud taget få en örfil eller smisk i sänghalmen? Det korta svaret är endorfiner! Den som späker sig på gym flera dagar i veckan vet vad jag pratar om... Endorfiner! OCH, en känsla av trygghet, att den dominante slutar när säkerhetsordet uttalas (säkerhetsordet som säger Stopp sluta det är för mycket!). Det finns och ska finnas en enorm tillit mellan den dominante och den undergivne. Båda ska vilja.

BDSM-kontrakt existerar och de fyller en viktig funktion - tydliga gränser för vad som är okej och vad som inte är okej. Alla som utövar BDSM har inte kontrakt, det är liksom utövandet en del i fetishen. Somliga har det, andra inte. Men överenskommelsen i hälsosam BDSM finns alltid där!

Christian Grey inleder gott med att omtala kontraktet som just en säkerhetsåtgärd för att få reda på var Anastasia Steeles gränser går. Han vill inte göra henne illa, på riktigt. Vackert så? Nja... Problemet är att Chistian är så kåt på Anastasia att han stressar henne i att ingå den här överenskommelsen med honom. Han är besatt av det faktum att han är den enda sexuella erfarenhet hon har och han vill äga henne, och inte på ett hälsosamt BDSM-sätt utan på ett själviskt och småsint sätt. När hon ringer honom på fyllan spårar han hennes telefonsamtal och kommer och hämtar henne på den klubb hon befinner sig på. Öh va..? Ja men han var ju orolig för henne, säger vän av ordning... NEJ! Hon signalerade inte på något sätt att hon ville ha hjälp, han bara dök upp och tog henne därifrån! NOT sexy! Han stöter först henne ifrån sig med kryptiska ord om att han är en farlig människa för henne, men skickar henne sedan i gåva en mycket gammal utgåva av en av hennes favoritförfattares böcker, värda en förmögenhet. Om DET inte säger "Jag är intresserad" så vet jag inte vad... Självklart sätter hon av efter honom som en trånsjuk elefant! Duh! Dessutom uppvisar han en illavarslande svartsjuka på varenda karl som råkar närma sig Anastasia. Ooooooh sexigt... *host*
Och så gå vi över till Anastasia Steele... hon ÄR inte undergiven. Hon har inget som helst intresse av att ingå ett BDSM-älskarinnekontrakt med herr sexiga-höfter utan vill ha en helt "vanlig" kärleksrelation. Konsekvensen är som sagt att hon jagar honom in i absurdum och går med på saker hon egentligen inte vill göra, i tron att han "ska förändras". Tillåt mig kräkas en liten stund. Sedan NÄR har en relation där den ena går in för att förändra den andra egentligen någonsin lyckats? Och dessutom... signalerar hennes agerande att BDSM är fel och sjukligt. Taskigt? Taskigt!   

Det gör mig arg!


Jag bli sällan så förbannad på en bok som jag blev på Femtio nyanser av honom. Inget sex i världen kan släta över den ohyggliga människosyn som ligger och jäser mellan raderna i Anastasias desperata jakt på mannen hon hals över huvud älskar (man fattar egentligen aldrig varför, förutom att han är snygg och en hingst i sängen...). Anastasia är ett våp och Christian är en sjuk och deprimerad människa som borde gå i terapi - inte bygga sig ett sammetsrött lekrum fullt av piskor, taljor och rep. För det första är sammetsrött en fasansfull kliché i sammanhanget och för det andra sitter jag hela tiden och tänker att Christian KOMMER att skada någon förr eller senare eftersom han INTE är en dominant utan en man med ett sjuhelvetes bagage som han borde reda ut innan han ens närmar sig ett kondompaket. De vänner jag har som ägnar sig åt BDSM och är undergivna (OCH de dominanta) kliar sig i huvudet och undrar fortfarande vad som kan anses sexigt hos Christian Grey...


Det finns verkligen inget förlåtande i den här boken... När jag läser för att recensera försöker jag verkligen att hitta NÅGOT gott att säga, något som gör boken i alla fall existensberättigad. En av de dummaste böcker jag läst är Corpus Delicti av Elias Palm, en traditionell mordhistoria där huvudpersonen är en rättsläkare. Jag ska inte gå in här på varför den är dum, men det enda förlåtande jag kunde hitta i boken var avsnitten om hur en rättsläkare arbetar - det lärde mig i alla fall något. Femtio nyanser av honom lärde mig absolut ingenting. Språket är torftigt, karaktärerna platta och rent ut sagt idiotiska, synen på sexuella lekar nedvärderande och handlingen trist. Jag är chockad över att jag verkligen inte hittar någonting som gör boken det minsta lilla läsvärd!

Nog fattar jag också att det handlar om en fantasi och att det är förlåtande och lätt att överdriva i fiktionens värld, men jag blir sur som gammal ättika när fiktionen presenterar en redan snedtittad verksamhet i ett ännu mer ofördelaktigt ljus. Missförstå mig rätt, Anastasia har enligt sig själv jättebra sex med Christian när han kör vanilla med lättare inslag av oralsex och snällhård stimulans på de rätta ställena, men när det kommer till lite grövre grejer blir det som att allt måste förklaras med att Christian gör det här för att han egentligen mår riktigt jävla dåligt och behöver en "normal" relation med en "normal" kvinna... ARGH!

En vän tillika bibliotekariekollega berättade för mig att hon hört att berättelsen blir bättre och mer förståelig om man läser alla tre böcker... men jag vill inte. Inget hos Femtio nyanser av honom får mig att vilja läsa del 2 och del 3. Absolut inget! Jag ångrar sällan nedlagd lästid men jag ångrar att jag läste den här boken. The bottom is nådd, som en välkänd musiker sjunger...


Om du vill få en fullständigt snedvriden och sjuk syn på sex och relationer, läs den här boken. Om du vill ägna dig åt roligt och hälsosamt sex och goda relationer, läs den inte. Förlåt, men så krass måste jag få vara. Jag hittar mer rafflande erotik i Stolthet och fördom av Jane Austen än jag gör i de snaskiga beskrivningarna i Femtio nyanser av honom av E.L James.

Snälla, tro inte att verkligheten ser ut så här!

Det blir INGA j*vla ugglor i betyg för den här boken.

USCH!

Om vikten av att läsa i kontext

*Den här texten har några år på nacken men jag lägger upp den ändå för det är min blogg och jag är vuxen och jag gör som jag vill och äter godis på en onsdag!
Alltså jag känner väl att jag är sist av alla att *uppmärksamma detta... men kanske just därför.
Dessutom blev frågan aktuell igen då jag härom *dagen hörde en låntagare ifrågasätta varför serieböckerna om TinTin stod på barnavdelningen. Bra fråga. Så låt oss nu filosofera lite kring tid och dess uttryck!

Det har stormat en del kring framför allt barn- och ungdomslitteratur och stereotypa bilder av människor från olika delar av världen. Behrang Miri, Kulturhuset i Stockholms konstnärlige ledare för barn och ungdom, ville plocka bort Hergés böcker om TinTin från Kulturhusets barnavdelning Tiotretton. Det blev ett ramaskri i media och på nätet. Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat blåste upp en storm om nidbilder av mörkhyade afrikaner. Från och till har det även filosoferats kring Astrid Lindgrens böcker om Pippis pappa som är kung på Kurrekurreduttön över det mörkhyade folkslaget kurrekurredutterna, vilkas nya nationalsång blivit "Här komma de svenske med buller och bång!" - s. 68, Pippi Långstrump i Söderhavet / Astrid Lindgren (tryckning 1995, Rabén & Sjögren förlag). Agatha Christies detektivroman Tio små negerpojkar är väl kanske heller inte riktigt korrekt i dagens sammanhang...


Tankeväckande? Jupp. I takt med att våra värderingar förändras och vår förmåga att ifrågasätta och tänka kritiskt, frågar vi oss vad som är okej och inte okej. Må det vara i bokform, musiktexter, på nätet eller muntligt. Jag är en stor supporter av det kritiska tänkandet och tänker hals över huvudet ge mig in i debatten!

Som boknörd tror jag att det handlar mycket om att läsa i kontext 
för att förstå bakomliggande orsaker och tolka texten enligt dess samtid.

Låt mig utveckla detta en smula.

Hergé, eller Georges Remi, TinTins fader, måste vara stereotypernas absoluta mästare. Folk med mörk hy är korkade, Indianer är våldsamma och pratar stolpigt, folk från Mellanöstern röker vattenpipa är ormtjusare och har flygande mattor. Araber är alla beväpnade. Ryssar är onda. Östeuropéer är underutvecklade. Mexikaner är ungefär som Indianer. Poliser är klantiga. Förvisso är Dupontarna inte de skarpaste knivarna i kökslådan heller, men när det kommer till engelsmän / fransmän / amerikaner etc. handlar det mer om karaktär än folkslag eller yrkeskår.


Georges Remi föddes år 1907, ett tidevarv där kolonialismen var vardagsmat och indelning av människor i intelligenskategorier inte var mer konstigt än att röka cigarrer till kvällskonjaken. Typ. Berättelserna om journalisten TinTin såg dagens ljus kring 1930 och inte heller då sågs bilden av antaganden och fördomar som speciellt konstig. I efterhand har Remi själv beklagat sitt porträtterande av mörkhyade afrikaner och motiverat det med att samtiden ansett mörkhyade som "stora barn i behov av den vite mannens hjälp". / Alex online, databas

Albumen TinTin i Sovjet och TinTin i Kongo anses som de mest rasistiska av de utgivna serieböckerna. Remis lärde under 1930-talet känna en kinesisk konststudent vilken vidgade hans syn kring asiatisk kultur och efter det mötet ska hans syn på icke-européeiska eller icke-ljushyllta folkslag ha mildrats en smula. I senare album kan man dock skymta mer eller mindre tvivelaktiga porträtt av hudfärg och kultur snarare än individ. Så sent som 2010 fördes en juridisk process som ifrågasatte en fortsatt utgivning av TinTin i Kongo med avseende på dess nidbild av i stort sett hela Afrika.
Inget av detta ursäktar på något sätt Remis människobilder, men det ger oss ändå ett hum om i vilken kontext serierna växte fram. Albumen om TinTin säger oss något om 1900-talets historia, även om framställningen sker i fiktiv form. Serien är än idag mycket populär.

TinTin i Kongo... Dumma svarta afrikaner... Tio små negerpojkar... Ordet Neger är ett oerhört laddat uttryck och jag använde mig inte en enda gång av det när jag pratade om TinTin ovan, märkte ni det? Det tar mig emot, till och med i skriven text och med ett analyserande syfte, att använda ordet. Varför? För att det är negativt laddat. Jag har hört SÅ många förklaringar till varför man VISST, i dagens kosmopolitiska och mer eller mindre upplysta samhälle, får säga neger! Till exempel:

"Negerbollar, det har alltid hetat Negerbollar! Jag tänker fortsätta att använda det namnet för det ÄR Negerbollar! Neger betyder faktiskt svart och bollarna är... typ... mörka!"

"Varför får man säga VITlök om man inte får säga NEGERboll???"

"Men vadå? De kallar ju sig själva för negrer, då borde väl jag få säga det också?"

Mitt svar på dessa kommentarer är;

1, Det finns inga negrer i CHOKLADbollar!

2, En vitlök är VIT och en Negerboll är BRUN och full med kakao, inte negrer!

3, I de flesta sammanhang som mörkhyade afrikaner/afroamerikaner kallar sig själva för neger/nigger är det för att ladda ur ordet dess negativa mening, men vi har alla en lång väg att gå innan denna laddning släpper.

Den européiska kolonialismen använde begreppet i nedlåtande syfte. Spanjorer, portugiser, fransmän, britter etc. etc. Jag ser inte folk som propsar på att säga Negerboll springa runt på stan och skrika Sieg Heil heller... Utom de puckon som anser att Tredje Riket skulle vara svaret på frågan om meningen med livet. Jag kan avslöja att det inte är Tredje Riket. Det är 42. Douglas Adams skämt. Googla det eller låna Liftarens Guide till Galaxen.

Var var jag..? JO! Kontext.

Min högst privata åsikt är att man inte BLIR främlingsfientlig, framkallar köns- och sexualitetshat eller drar alla kulturer och folkslag man inte kan något om över samma skeptiska kam bara för att man LÄSER TinTin, Christie, Mein Kampf, Oår, Det kommunistiska manifestet, Maos lilla röda, SCUM-manifestet eller något annat spännande SÅ LÄNGE MAN FÖRSTÅR I VILKET KLIMAT TEXTEN SKAPADES, VAD FÖR ÅSIKTER SOM STYRT FÖRFATTAREN OCH FRAMFÖR ALLT... PRATA OM DET!

Prata om texterna! Reflektera, jämför med samtiden, se om vi över huvud taget har lärt oss något av historien. Gör vi samma saker om och om igen? Och i sådana fall, varför? Gör tankeexperiment!
Börja i förskolan eller ännu tidigare. Har barnet frågor, sitt ner och prata om det. Skapa frågorna oavsett om barnet kommer till dig eller inte.
Ta fram TinTin, Pippi i Söderhavet, Wirséns böcker med Lilla Hjärtat och filosofera. Att tro att man kan ta upp tråden när ungarna har kommit till högstadiet är ingen bra idé, då har fördomarna redan formats. Tydliga eller mer subtila...

Att vara muslim är att vara fanatiker, romer eller zigenare stjäl allt som sitter löst och om man över huvud taget funderar kring hudfärger, etnicitet, kultur och/eller religionstillhörighet är man omedelbart rasist. Hur man än vänder sig har man liksom ändan bak.

OM. VI. INTE. LÄR. OSS. ATT. PRATA. OM. SAKEN.

Nu låter detta väldigt enkelt och jag är högst medveten om att det inte finns några schablonlösningar på världens problem. Inte ens 42. Men jag tror stenhårt på att kommunikation är ett steg på vägen. Att kunna, välja och framför allt tillåtas att samtala, fundera och filosofera gör att vi kan mötas och lära oss av varandra och vår historia. Den tidslinan är inte alltid bekväm. Därav kontexten. Att slänga ut allt som är obekvämt med badvattnet gör att vi förnekar att vi någonsin haft ett obekvämt förflutet och ger fritt inträde till att upprepa samma sak om och om igen. Lära oss av historien? Ja men det är bra grejer, serru! I princip varenda land, stat, kontinent på Mamma Planeten har skelett i garderoben och det är oerhört naivt att tro att locket på skapar en lycklig framtid.


En av mina absoluta favoritförfattare är Howard Philips Lovecraft (som jag säkert har tjatat om förut i den här bloggen) och han var definitivt inget helgon på toleransfronten! I en av hans skräcknoveller, Råttorna i muren, berättar protagonisten öppet och hjärtligt om sin katt med namnet Nigger-Man. Ooooh cringe... Kontexten i sammanhanget? Lovecraft var verksam under den första, knappa halvan av 1900-talet. Vi känner igen något här... Hergé.

Lovecrafts glättiga användande av ordet nigger är förkastligt. Jag tänker inte försvara det på något sätt över huvud taget och jag tänker heller inte påstå att alla samtida med Lovecraft och Hergé var bekväma med den människosynen. Men kanske finns det en anledning till att namnet INTE har justerats till något mer politiskt korrekt i dagens tryckningar. Just för att ta tillvara på Lovecrafts del av sin samtid. Påminna oss om att världen inte alltid sett ut på samma sätt. Skönlitteratur, konst, musik med mera är FULLT av sin samtids tecken och här och var hittar man också rejäla pikar mot just den egna tidens strömningar.

Som seriefantast måste jag nämna den amerikanske superhjälten Captain America. Han skapades som en moralstärkande, skönlitterär figur för den breda amerikanska befolkningen under nazisternas framtåg, gav bland annat Hitler en smäll på käften på något albumomslag och var länge en symbol för den helylleamerikanska författningen.
Förlaget Marvel har en förvirrande passion för att sätta in sina superhjältar och superskurkar i olika tidslinjer och i en linje finns följetongen Civil war, där bland andra Captain America väljer den sida som är emot att alla superhjältar ska registreras under sina vanliga mänskliga identiteter. Konflikten leder till en katastrofal sammandrabbning där många av de kändaste superhjältarna slåss mot varandra och i princip raserar en hel stad/städer. Dödsfall sker.
Captain America ger till sist upp när han inser att hans högt älskade amerikanska folk är de som egentligen drabbas av denna konflikt. Han arresteras och MÖRDAS av en krypskytt när han är på väg till sin egen rättegång. Captain America, alias Steve Rogers, dör.


Hela Civil war-sviten är fullpackad med svåra existentiella frågor där vare sig för eller mot-sidan känner sig speciellt bekväma med situationen och egentligen inte vill slåss med sina kamrater. Här finns inga vinnare, bara sorg och smärta. År 1941 slår Captain America nazister på käften, år 2007 dör han. Kan vi spekulera i att båda incidenterna handlar om USAs många fingrar i världens kakburkar inklusive sin egen, på gott och ont? Om inte det är symbolik ska jag äta upp mitt eget lånekort!

Självklart finns det fullt av uttryck i vår egen samtid som jag skulle vilja vara utan. Förhärligande av pinnsmala kvinnoideal, muskulösa och våldsamma mansideal, musiktexter fulla av nedsättande ord om kvinnor, män, bögar, flator, hudfärger och yrkesområden. Att ett obekvämt antal barn- och ungdomsböcker där tjejer spelar fotboll leder till att huvudpersonen blir kär i sin tränare snarare än förbättrar sina träffar...
Men, vi har alla möjligheter i världen att analysera vår egen samtid och våra egna uttryck och därmed ifrågasätta och förändra! Om vi inte studerar omvärlden och våra egna ideal om ens för ett ögonblick kan vi lika gärna lägga ner. Om vi inte erkänner vår historia bryr vi oss inte om vår framtid.

Med detta sagt tänker jag vara den första att bekänna att jag har en stor käft i sammanhanget men sväljer vissa kameler. För ett tag sedan rensade jag bland gamla seriealbum och hittade gamla godingar från 1950 - 1980-tal med fullständigt horribla könsroller. Den manlige huvudrollen spelades av ett vältränat muskelberg utan skräck för vare sig krokodiler, isbjörnar eller rymdvarelser med laserkanoner. Hans sidekick var en tanig men intelligent nörd som stod för de flesta lösningarna (egentligen) men även stod för det komiska inslaget av typen ramla-och-slå-sig-på-rumpan humor. Kvinnan i sammanhanget var kurvig, en riktigt snygg vamp, ofta sångerska eller skådespelerska som bar pumps oavsett om hon stod på scenen eller befann sig i en gummibåt på väg ner för Niagarafallet. Hon klängde desperat på muskelmannen och fick sig en liten klapp i rumpan och en lilla stumpan-kommentar när hon inte gjorde som muskelmannen sa. FULLT med diskussionsmaterial! Men jag blev sur och gallrade dem... Sen hade de inte lånats ut på 5 år heller... Hyllvärmare *host*...

Så... så är det.

Och även jag övervägde att flytta TinTin från barn till vuxenhyllan. Men mest för att jag tycker att Kapten Haddock är alkoholist och ful i mun...

Hur ser ditt litterära kanon ut?

Kanon
 
ka´non, regel(samling), text(er) eller dokument som anses normerande; inom litteraturvetenskapen, i anslutning till det teologiska bruket, de verk som av forskningen tillskrivs en viss författare.
/www.ne.se

Alltså det här med litterära kanon... Ibland hör man det talas om vikten av det, ibland hör man talas om bristen på det. Tankesnurren hos mig kom i alla fall igång när jag läste en artikel i SvD om svenskens läsvanor. Jag citerar Leonardz artikel:

Unga läser mindre - i böcker / Jenny Leonardz.
"När läsningen minskar bland unga generellt så går också larmet. Litteraturens ställning i skolan ifrågasätts, brist på litterär kanon och gemensamma referenser diskuteras. Oron är rimlig och enigheten stor om vikten av att öka läslusten, men argumenten grumliga.
För 150 år sedan handlade det om ”vandringen genom fäderneslandets litterära häfder” för att varje svensk skulle kunna säga: ”äfven jag har ett fosterland!”. Idag talar man istället om sådant som kulturell identitet, empati, om att motverka odemokratiska värderingar och om svensk värdegrund.
Så i grunden finns de gamla nationalistiska argumenten kvar: en läsande människa är en bättre människa och litteraturen ska göra oss till goda svenska medborgare. Litteraturen ska alltså åtgärda brister i samhället, ett ganska egendomligt krav att ställa på en företeelse som faktiskt är marknadsstyrd.

En som starkt ifrågasätter ”myten om den goda litteraturen” är litteraturforskaren Magnus Persson, bland annat verksam vid lärarutbildningen på Malmö högskola.
–De gamla romantiska idealen väcker många frågor om vad sådant som ”svensk värdegrund” eller ”kulturell identitet” är. Det är inte självklart att litteraturen bär på svaret, jag är inte säker på att författarna ens vill ha den rollen. Istället måste vi våga fråga oss vad litteraturen har som inte andra medier har för att kunna övertyga unga att läsa.
Magnus Persson pekar på tre möjliga värden: demokratisk kompetens, berättande fantasi och kreativ läsning. Det vill säga att litteraturen kan hjälpa oss att bli kritiska medborgare genom att den utmanar våra åsikter och värderingar, tränar oss i att pröva olika perspektiv och leva oss in i andras liv och tankar samt att läsning kan vara en kreativ och lustfylld sysselsättning.
...
Berättelser kommer att finnas så länge människor finns. Att de är nödvändiga för att vi ska förstå våra egna liv och skapa vår identitet, har också stöd i forskningen. Men att fiktivt besöka andra världar och pröva tankar utanför verkligheten kan ju ske både i film, datorspel och sociala medier. Dock är litteraturen den enda formen som enbart bygger på språket och där vi tillåts utveckla våra egna bilder.
Så varför ska vi då läsa litteratur? Inga enkla svar finns. Men att ha fantasi att förstå andra människors perspektiv är nödvändigt i en demokrati. Och den som inte har ett starkt språk blir ett lättare offer för ideologisk och kommersiell maktutövning."

/slut citat

AHA! Precis så är det. Tycker i alla fall jag... Men jag tror då också att vi måste börja tänja på begreppet kanon och se till vem det är vi pratar med och vad det är vi vill förmedla och varför.
Här är mitt (än så länge) litterära kanon för demokratisk kompetens, lämplig för gymnasiet och vuxna. Hur ser DITT litterära kanon ut och varför?
  • Persepolis av Marjane Satrapi - för att den på ett lättförståeligt men slagkraftigt sätt visar oss förtryckets fula nuna och hur det är att vara ung, ensamkommande flykting till ett helt nytt land.
  • Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist - för att Tintomara är en könsöverskridande (queer) karaktär som attraherar både kvinnor och män.
  • Enders spel av Orson Scott Card - för att den påminner oss om att ta barn på allvar. Barn kan vara oerhört grymma på ett "rycka-vingarna-av-en-fluga-sätt" men också oerhört resursfulla och begåvade bara vi tar oss tid att lyssna, umgås och ledsaga. Om barnen är framtiden måste vuxna vara närvarande.
  • 1984 av George Orwell - för att påminna oss om hur viktigt det är med ett öppet, demokratiskt samhälle, yttrandefrihet och kontinuerliga samtal om hur vi vill leva.
  • Frankenstein av Mary Shelley - för att den ifrågasätter vad det är att vara en människa.
  • Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic - för dess sakliga skildring av krigets absurditeter och hur enbart ordet "demokrati" blir verkningslöst om det inte åtföljs av kunskap, utbildning, kompromisser och dialog.
  • Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams - för att den visar hur små vi är i det stora sammanhanget universum, där är vi alla jordlingar och rätt betydelselösa...

En man av stil och smak av Anders Fager

Har du läst Samlade Svenska kulter av Anders Fager och Jag såg henne idag i receptionen av Anders Fager? Om du inte har gjort det, sluta omedelbart att läsa den här recensionen, gå till din lokala bokhandel eller ditt lokala bibliotek och införskaffa dessa två böcker INNAN du bestämmer dig för att läsa En man av stil och smak.

Varför? undrar så klart vän av ordning.

Därför att du kommer att ha så mycket mer utbyte av En man av stil och smak om du läser de ovan listade böckerna. Faktum är att du troligtvis kommer sitta som en fågelholk om du läser En man av stil och smak UTAN att ha läst de två böckerna listade ovan.

En man av stil och smak anges som en fristående fortsättning på boken Jag såg henne idag i receptionen men jag vill påstå att de båda böckerna är beroende av varandra. Jag vill dessutom påstå att läsupplevelsen blir så mycket mer givande om du inleder med att läsa Samlade Svenska Kulter. För mytologin och världsbildens skull. Och, för delar av persongalleriet.

Då har vi etablerat det.
Sluta läs denna text och ge dig ut och jaga rätt på Fagers tidigare böcker.

För dig som redan läst dem, step into my office.

För dig som tänker börja läsa En man av stil och smak, nedanstående recension kommer att innehålla ett visst mått av spoilers. Jag varnade dig. Okej? Okej. Vi är kompisar. Låt oss dyka ner i ett Sverige där rullgardinen hissats upp för den som är invigd och som mer eller mindre gillar vad som finns på andra sidan tyget...
..............................

  
Foto på Anders Fager: Kalle Assbring för W&W (Copyright)

Anders Fager räknas som en av de stora skräckförfattarna i Sverige idag, han har även internationell framgång. När novellsamlingen Samlade Svenska kulter dök upp på marknaden för några år sedan mötte läsaren svensk vardagslunk kombinerad med total fasa, influerad av H.P. Lovecraft och Robert W. Chambers. Det finns säkerligen andra inspiratörer kombinerat med Fagers imponerande skruvade fantasi, men när jag plockade upp novellsamlingen, attraherad av omslaget med bilden av en flicka och en halvtransparent tentakel, var det de författarna jag kände igen vid läsning. Inga kommentarer om tentakeln, tack... Jag gillar skräck, okej?

Fagers Sverige är ingen rolig plats. Vi placeras primärt i Svealand och Götaland där uråldriga sällskap, bindgalna pensionärer, odödlighet, gravskändning, människooffer, ärrbildande kopulering, hybridraser med ursprung någonstans... och barn manipulerade till mördare samsas med partymänniskor, lebemän och självgoda trollkarlar. Och lajvare. Glöm inte lajvarna. Det finns en klar skillnad mellan posörerna och de som vet. Som ser. Som snuddat vid vad som kallas Arkanan vilken inte är en leksak, vilket allt för många blir varse. Eventuellt får du ett telefonsamtal från en gud. I Borås. På en kvarterskrog på Söder i huvudstaden. Där du känner igen dig och själv brukar gå.


En man av stil och smak inleds med en katastrof. Självklart! Det skulle inte duga med något annat. Blod flyter i en hemlig ordenslokal i Gamla Stan i Stockholm. Ignatiigränd kryllar så småningom av poliser. Ingen vanlig lattehipster fattar någonting men denna händelse sätter igång något... något som inletts i den föregående boken Jag såg henne idag i receptionen, och som nu snöbollsrullar i allt högre fart. Därav vikten av att läsa just den boken först.

Vår man av stil och smak heter CeO Molin, jobbar på Kungliga biblioteket och är en boktjuv. Minns ni han som på riktigt stal ur handskriftsavdelningen på Kungliga biblioteket för några år sedan? Japp, det här är en sådan. Dessutom en riktigt självgod jävel. Han är en lebeman, ordnar alltid de bästa festerna, charmar alla.
Denne till synes välartade bibliotekarie har dock rejäl huvudbry eftersom hans typ-nästan-flickvän, modellen och vinpimplaren och klärvoajanta Cornelia Karlsson, bestulit honom på viktiga delar till det som han under en stor del av sitt liv ägnat åt att förstå och bemästra - Arkanan, det där som flimrar till i ögonvrån, det blå skenet. Dessutom är hans egen sekreterare bibliotekstjuven på spåren. Och, han sitter på en bokskatt med ett värde som långt överskrider allt som har med guld att göra och just denna bokskatt... är det många som vill ha. Många som vet vad Arkanan är. Många som inte skyr lidande. Vare sig på detta plan eller det bakom rullgardinen. Många som gärna själva skulle ha undersökt ordenslokalen på Ignatiigränd. Många som ser en annan innebörd i ordet Portal än en vanlig ingång till villan på Djurgården. CeO ligger illa till. Hur illa kommer han så småningom att bli varse.

CeO är något så roligt som en antagonistisk protagonist. Han är inte trevlig. Han är en sprätt. Han är en jävla boktjuv! Men han är inte dum. Och som läsare blir man engagerad i hans öde, det går inte att hjälpa. Han har doppat fingrarna i en syltburk han inte kan kontrollera och även om Skyll dig själv! hänger i luften så finns det ett mått av smärta där också.
Anders Fagers stil är just så, antagonister och protagonister i en enda rödgeggig röra och man vet knappt vad man ska känna eller tänka. Just detta engagerar. Det engagerar i alla böcker han skrivit. Med tanke på det engagemang man känner för de här splittrade och stundtals emotionellt avstängda karaktärerna som vi lär känna i rätt djupgående porträtt skulle berättelserna kunna bli långrandiga och introverta. Det skulle kunna strösslas med ångest och adjektiv. Men det gör det inte. Fager håller sig kortfattad och krass. Saklig. Och det, gör ändå ondare. Bravo. Det är nog därför det mastiga persongalleriet där flera av figurerna bär flera titlar heller inte känns övermäktigt. För att de påminns om i korta stycken. Inget dravel.

Dock, att läsa Anders Fagers berättelser kräver ett visst mått av koncentration och även vilja till vidare studier. Klart man ska koncentrera sig när man läser, säger vän av ordning. Ja men visst, men vissa böcker kan man mer eller mindre glida igenom och ändå ha järnkoll på. Inte Fagers. Förutom ett rejält stort persongalleri som spänner över flera böcker så hänvisas till små stycken av något som man kanske bör slå upp i en bok eller typ googla... Eller så får man vänta på nästa bok. Det kan vara ett smart och beräknat drag.

Jag som förläst mig på Lovecraft undrar hur en person som inte känner igen de referenserna upplever Fagers noveller och romaner. Det är ett vågat drag att placera sitt skrivande i ett redan existerande och fantasieggande universum. Är det rentav en nackdel att känna igen referenser till onämnbara fasor från stjärnorna? Börjar jag tänka för mycket? Distanserar jag mig omedvetet från Fagers text och slinker in i de som ligger som inspiration?

Fagers universum är dock inte ett plagiat på Lovecraft och Chambers utan en väl genomarbetad egen version med tillägg av helt egna sällskap och fasor. Det uppskattas. Han gör sin egen grej. Och på samma sätt som jag känner igen Borås och Gamla Stan blir jag nästan lite upprymd av att VETA vem Fager refererar till. Och VAD... Hihihi! Men som sagt, det finns i väääldigt generella drag två typer av läsare; De som känner igen referenserna med olika sätt att hantera dem på och och de som inte gör det och troligtvis upplever texten på ett annat sätt. Rätt spännande.

Och... så klart...




 
Det var det sista någon såg av Sofie...
Vänta? Vem skriver då den här recensionen..?

DET DU! HAHAHA!!!

IÄ IÄ IÄ!!!

Creepypasta - Om att skrämma skiten ur sig själv

Jag är lättskrämd. Fråga vem som helst. Tokigt lättskrämd.
Jag vägrar se Alien.
Jag vägrar att gå in i Spökhus på ett nöjesfält.
Jag vägrar in i det sista att besöka mörka, potentiellt hemsökta platser.
Jag vägrar att spela datorspelet Dead Space. 
Nope, nope, nope!



Däremot, totalt ologiskt, älskar jag att läsa skräckberättelser. Fråga mig inte hur den ekvationen går ihop men det gör den. Kanske för att jag kan skapa mina egna bilder i huvudet, i min egen takt. Ingen hoppar fram på en skärm och sågar av mig armen på två sekunder så blodet sprutar och ångestskriken ekar. Jag kan själv skapa skärmen, skapa hoppandet. Skräck i min egen takt. Därmed inte sagt att det INTE är läskigt för det ÄR det! Många upplever det faktiskt som otäckare att läsa skräck än att titta på det - i det direkt visuella kan man ändå tänka att jaja det är på låtsas men en boks självskapade bilder... hänger kvar... Jag vet inte hur min hjärna gör det, men så är det.

Jag ÄLSKAR skräckberättelser! 

Det här blogginlägget kommer handla dels om vad en Creepypasta är, en väldigt bra facklitteraturbok på temat samt tips på några av mina favoritcreepypastor.

Namnet Creepypasta har växt fram ur begreppet Copypasta - slang för att kopiera (copy) inlägg från internet och sedan klistra in (paste) dem i syfte att föra dem vidare på andra internetsidor eller i e-post.

En Creepypasta är i korta drag en spök/skräckhistoria 
som publiceras på och sprids över nätet.

Många gånger är upphovspersonen okänd vilket kan tjäna till att förstärka mystiken kring berättelsens innehåll. Väldigt många (de flesta?) creepypastor skrivs på engelska, kanske för att företeelsen är stark i engelskspråkiga länder och/eller för att kunna sprida berättelsen till så många som möjligt.

Jag läste nyligen boken Creepypasta - spökhistorier från internet av Jack Werner. Den är utgiven av bokförlaget Galago. Werner är journalist, ofta med inriktning på internet (källkritik, vandringssägner mm.) och har med stort intresse följt creepypastans framväxt, kulturen kring den, samt gjort en omfattande analys kring återkommande teman och varför vi är så förtjusta i att bli skrämda.


Creepypasta - spökhistorier från internet av Jack Werner

Werner refererar ofta till folklivsforskaren Bengt af Klintberg - figuren bakom uttrycket "klintbergare" - upphovsmannen till tre kända böcker om moderna vandringssägner: Råttan i pizzan, Den stulna njuren och Glitterspray. af Klintberg menar att de moderna vandringssägnerna är produkter av det traditionella, muntliga  sägenberättandet och att berättandet sedan ungefär 50 år tillbaka tagit steget in i alternativa medier - som nu, internet. Internet är snabbt, har stor spridning och du kan förbli anonym som berättare. Många creepypastor har inte riktigt den traditionella formen av en vandringssägen men de kan ändå placeras under det, låt oss säga, paraplybegreppet.

Jack Werner hänvisar till ett antal olika forum på nätet där creepypastor och diskussioner kring det övernaturliga florerar, ofta forum där tonen kan vara rå och inget ämne är tabu. All creepypasta föds inte på sådana forum, men det är en plattform där många av dem hittas.
År 2009 utlystes en tävling på ett av dessa forum - Something Awful. Utmaningen var att via Photoshop eller annat bildredigeringsverktyg skapa den läskigaste spökbilden man kunde komma på. Där och då föddes figuren Slenderman av användaren Victor Surge, som redigerade in en figur i fotografier där barn och ungdomar porträtterades. En mycket lång och smal man, klädd i kostym, vid närmare titt utan ansiktsdrag, stod han i bakgrunden av fotografierna. Surge skrev även texter till sina två foton till tävlingen. Här är en av bilderna. Jag är osäker på om just den texten nedan hör till just den bilden, men sammantaget går budskapet fram!


"Vi ville inte gå, vi ville inte döda den, men dess ihärdiga tystnad och utsträckta armar 
både skrämde och tröstade oss samtidigt..." 1983, okänd fotograf, förmodat död.

Efter detta spann andra användare vidare på vad figuren Slenderman kunde tänkas göra. Han dök upp i alla möjliga sammanhang, någon sa sig ha sett honom i träsnitt från medeltiden, det finns ett datorspel där spelaren går omkring i en mörk skog och söker efter ledtrådar samtidigt som hen försöker undvika Slenderman och minst tre kanaler på Youtube skapade filmer/serier där Slenderman figurerade som en hotfull, ostoppbar kraft. Slenderman fick eget liv i form av creepypastor och blev något av en modern vandringssägen.

Många av de som aldrig någonsin hört talas om eller konfronterats med en creepypasta känner ändå till namnet/fenomenet Slenderman. Jag råkade själv på en referens till figuren och hans krafter i ett av biblioteken jag jobbade på. I bibliotekets lilla utställningsrum satt en vacker dag en teckning slarvigt upptejpad på väggen, en snabb och hård blyertsskiss på en figur som jag är helt säker på vad Slenderman och under figuren en text som sa något i stil med "Se inte på honom!" Jag hade hoppats kunna behålla bilden men den försvann senare samma dag...  

Förresten, en aspekt som gör hela kulturen av creepypastor till en utmaning för biblioteks- och arkivvärlden är att de skrivs på nätet, kan försvinna när som helst och det finns nästan aldrig någon upphovsperson att kontakta. Det handlar om en hel skrivarkultur som potentiellt försvinner ur vår historia. För mig en rätt obehaglig tanke... Hur lagrar man allt det berättande som finns på nätet, även det som inte är creepypasta?

Ett återkommande tema i creepypastor, både enligt Jack Werner och enligt mig som totalt ovetenskaplig läsare, är rädslan och fascinationen för det okända. Långa, mystiska figurer som får dig att försvinna spårlöst. Getmannen (Goatman), en annan mycket obehaglig figur som kan anta olika skepnader och som beblandar sig med folk utan att man egentligen vet vad den vill... Det finns olika varianter på vad den här figuren gör i olika creepypastor, med mer eller mindre obehaglig utgång. Internet i sig, som en form av tänkande enhet där figurer i olika spel går emot programmeringens lagar. De mörka delarna av internet, där människovärdet inte är stort. Bilder och filmer som sprids via internet och som om du ser dem gör dig galen. Lekar som Svarta Madame och Ouijabräde som går överstyr. Verkligheten, i mycket skruvad tappning där det berättas om hemliga experiment under krigstider.

Creepypastor är en form av skönlitteratur, även om den inte alltid skrivs i skönlitterär stil utan som självupplevda händelser, konversationer på ett nätforum med användarnamn eller arkivfiler hos undersökande institutioner. Men däri ligger sägnens natur, det ska verka som att det är på riktigt... det kan ha hänt...

Några av mina favoritcreepypastas i dessa kategorier är:

"Självupplevd händelse":
Anasis getmansberättelse av okänd  
(användarnamn Anansi/Anasi, olika uppgifter beroende på var man tittar)

Den här berättelsen, inte helt ovanligt för creepypastas, är inte speciellt välskriven. Den är skriven som i all hast, grammatiken stämmer inte alltid och vissa meningar är mycket korthuggna. Berättaren hänvisar till en upplevelse när han var 16 år gammal genom att kort inleda "VAR 16". Dock ger den berättelsen en antingen medveten eller omedveten effekt då talspråket just ger känslan av att någon berättar det direkt för dig, i all hast, eftersom berättaren är rädd och stressad och inte förstår vad det är han har varit med om. Händelsen utspelar sig under en campingtur med ett gäng ungdomar. Unga, bekymmerslösa och fria i den stora, stora mörka skogen... Och något som finns där och som visar ett alldeles för påträngande intresse för den lilla gruppen. Just det här att de verkligen inte kan freda sig mot det okända, att det gör precis som det vill och ingen går säker, gör Anasis berättelse mycket, mycket obehaglig. Utdrag nedan:
 
Anasis getmansberättelse:
... En av tjejerna går ut för att hämta Keira, når halvvägs men tvärstannar. 
Keira står och gör något jag inte kan beskriva, typ skumpar. 
Som om någon står med ryggen mot en och skrattar utan att göra ett ljud. 
Det får mig att inse att det inte är ett ljud i luften, skogen är dödstyst... / s.189

"Konversation på ett nätforum":
Candle Cove av Kris Straub  
(för ovanlighetens skull anges författarens namn 
och han har själv gått ut med att det verkligen är en fiktiv berättelse!)

Historien utspelar sig som en nätkonversation på ett forum, där ett barnprogram efterfrågas. Kommer någon ihåg det? Jag har inte hittat information om det någonstans. Ett antal personer påminner sig om att de har sett just detta program och allt eftersom konversationen fortlöper kommer fler och fler obehagliga detaljer fram. Nedan är ett utdrag ur creepypastans konversation, notera att det verkligen är skrivet som på ett nätforum!

MIKE_PAINTER65, ÄMNE: CANDLE COVE, LOKALT BARNBROGRAM?
Ja, jag tror det. Jag kommer ihåg att hans käkar inte kunde öppna sig, de bara gled sidledes på varandra. Jag minns att den lilla flickan frågade "varför rör sig din mun sådär?" och Skinntjuven, med blicken mot kameran och inte mot henne, svarade 
"SÅ DEN KAN MALA DITT SKINN". /s.107

"Arkivfiler":  
SCP Foundation
 Det här är en helt separat nätsida, inte en creepypasta i traditionell mening som dyker upp på ett forum och sedan sprids via copy/paste. I sidans FAQ-del klargörs detta: 
Is this real? No. This is a collaborative writing website.
Att det inte är på riktigt spelar dock ingen som helst roll, det är tokigt spännande och hårresande ändå! SCP uppmanar alltså sina användare att fylla arkivet med "rapporter" om övernaturliga och för det mesta mycket skrämmande fenomen.
SCP Foundation är en (fiktiv) organisation som ägnar sig åt att spåra upp dessa fenomen och Secure, Contain, Protect. Det handlar alltså om farliga eller potentiellt farliga grejer. Vissa fenomen är föremål, vissa är fysiska platser. Det finns ett regelverk på nätsidan som skribenten måste följa för att göra så liknande rapporter som möjligt beträffande språk och format.
Det finns 3 "allvarlighetskategorier" att placera fenomenet inom - Safe, Euclid och Keter. I framför allt Keter-klassen ges läsaren möjlighet att läsa "hemligstämplade" extratillägg i rapporterna som inte är tänka för allas ögon... Ju mer man läser desto mer kryper själva organisationen under skinnet på en, där det klart och tydligt offras människoliv för att kunna säkerställa allmänhetens överlevnad i och med att fenomenen (varelser, platser, föremål) hålls lugna ännu en tid framöver. SCP Foundation-sidan kan uppta många lästimmar! Utdrag ur en rapport, av okänd skribent:
  
SCP-173


OBJEKT #: SCP-173.
OBJEKTKLASS: Euclid
Särskilt förfarande för inneslutning: 
Objekt SCP-173 skall undantagslöst hållas i ett låst utrymme. 
Då personal måste gå in skall de ej vara färre än tre åt gången, och dörren
skall alltid låsas efter att de gått in. Minst två personer måste oavbrutet hålla ögonkontakt med SCP-173  tills samtlig personal lämnat rummet igen och låst dörren. BESKRIVNING: ... Objektet är konstruerat av betong och armeringsjärn, och på ytan finns spår av sprayfärg... är rörlig och extremt aggressiv. Objektet kan dock inte röra sig under direkt påsyn... Objektets attacker har rapporterats att inrikta sig på att bryta offrets nacke... Den rödbruna substansen på golvet i objektets utrymme är en blandning av avföring och blod. Dess ursprung är okänt... /s.254-255

Att skrämmas via sägner har haft en praktisk funktion genom tiderna - som Gruvbocken som kunde hoppa upp ur gruvschakt och ta barn om de gick för nära kanten... Kanske har vissa creepypastor en sedelärande funktion även idag? Akta dig för främmande karlar (Slenderman)...
Samtidigt finns det så många saker här i världen som vi förstår oss på, sådant som är avmystifierat, och som får en alltför grå ton av vardag. Vi behöver kanske kittla våra sinnen? Uppleva starka känslor i en ändå trygg miljö, bakom datorskärmen.

Jack Werner beskriver i sin bok, Creepypasta - spökhistorier från internet, suget efter just creepypastor som att "... Allt låg hos mig; Valet att tro och tolka var helt lämnat i mina händer, och detta beslut var jag i min läsning helt ensam om framför skärmen... Spökhistorierna var naturligtvis folklore... Jag hade hittat en helt egen, dynamisk och symbolpackad sida av vår tids berättande... Den sade massor om samhället, samtiden, samlevnad och samförstånd. Och allt formulerat i spökhistorier som utspelar sig i spel, på nätet och i mobiltelefoner... Och om skogen, om monster, om ritualer... Vi oroar oss för sådant vi inte förstår, och låter vår fantasi förstora hörnens skuggor till monster." /s.13-14

Jag gillar inte att bli skrämd, men jag tycker om att läsa om det skrämmande. Även om jag inte tror på Getmannen eller Slenderman är det kusligt att gå ner till ett mörklagt kök för att hämta ett glas vatten, just som jag läst en berättelse om någon av dem... Werner är inne på modern folklore, moderna vandringssägner och jag håller med honom om att creepypastor säger mycket om vår samtid. Dels praktiskt, då vi kan se den enorma enkelheten i att sprida ord på nätet, hur snabbt information kan färdas. Det finns en demokratisk aspekt i det hela då vi alla kan publicera våra tankar och berättelser. Dels och kanske viktigast med tanke på innehåll, vad är den moderna människan rädd för? Vad är det värsta vi kan tänka oss? Vi har tekniken, vad händer om den vänder sig mot oss? Vi kan så lätt publicera och sprida information... men det inkluderar virus och enligt somliga creepypastor bilder och filmer som du absolut inte vill se... Vi anser oss högst upp i näringskedjan, vad händer när vi möter en till synes ostoppbar fiende? En hemlighet med världsomvälvande konsekvenser, vad händer om den offentliggörs? Är vi beredda på den typen av information?

Tipslänkar:
Youtubekanalen Marble Hornets som tagit sig an Slenderman i en riktigt kuslig och välgjord serie.
Slender av Parsec Productions - spelet där du ska undvika att fångas av Slenderman...
Creepypodden med Jack Werner

Hur hittar jag creepypastor? 
Sök på ordet "creepypasta" i vilken sökmotor som helst så får du se...

Alla creepypastor jag publicerat utdrag ur finns att läsa i Jack Werners bok Creepypasta - spökhistorier från internet, och alla sidhänvisningar kommer från samma bok.
Foto på Jack Werner - copyright Lydia Farran-Lee.
Foto på SCP-173 från SCP Foundation.