Friday, September 30, 2011

Om bokprat för 9-åringar

I morse besökte jag en låg- och mellanstadieskola i kommunen för att prata böcker med skolans klass 3.

Mentalt upprepandes mantrat "inte använda svärord inte använda svärord inte använda svärord" installerades jag i ett klassrum där vi placerade 14 stolar i ring, tände levande ljus och släckte ner några lampor för ökad mysighetsfaktor.

Skolklassen delades upp i två grupper och en halvtimme var spenderades med att prata om 3 böcker som jag hade med mig. Eller ja.. vi snackade om en väldig massa annat också... men så blir det! Jag hade enormt fin hjälp av klassens lärare som känner ungarna och som är van vid att styra upp saker och ting.

Böckerna jag hade förberett till Bokpratet var :


Den perfekta boken för hårdrocksfamiljen!

Jack, en helt vanlig kille, älskar rockmusik. Hans mamma spelar i ett rockband och hans pappa är rockmusiker och hans bästa vän Alice lirar skön rock på sin gitarr. Jacks idoler är bandet Dragonhearts, speciellt bandets gitarrist - Danny Dragonheart. En kväll, när Jack nästan har somnat, uppenbarar sig plötsligt Danny Dragonheart i Jacks sovrum!

Danny berättar att han rest på magisk väg från landet Metallien, ett land som alla rockmusiker åker till när de behöver vila mellan sina konserter. Problemet är att landet hotas av en ond uppfinnare, en gammal turnétekniker som heter Vridnér. Denne Vridnér har uppfunnit en maskin som stjäl ljud - alla människor tappar sina röster och alla instrument tappar sina ljud. Katastrof för ett land som Metallien där musikerna inte bara vilar utan också komponerar ny musik! Danny och medlemarna i Dragonhearts tar med Jack på ett fantastiskt och spännande ävntyr - ska Jack lyckas hjälpa innevånarna i landet Metallien att få tillbaka alla ljud?

Jag berättade lite om boken och läste högt ur kapitlet då Danny dyker upp i Jacks sovrum.
Den här boken ville ungarna i klass 3 absolut ha som högläsningsbok! Säkert 12 av 14 ungar räckte upp handen när jag frågade om någon av dem gillade rockmusik. Yay!



Isabel, eller Izzy som hon kallas, bor i "betongen", eller en förort till Stockholm. Där går hon i skola, busar med sin hund Bonny, spelar musik med sin pappa som är DJ och hänger med sina vänner. Izzy ska fylla 10 år, något som hennes pappa säger är stort och han lovar att hon ska få något riktigt najs i födelsedagspresent. Men vad ska hon önska sig?

Izzys kompisar har alla något som de verkligen brinner för. Alice är bäst på matte och skulle nog önska sig en miniräknare. Melina är superbra på fotboll och skulle säkert önska sig ett par nya fotbollsskor. Simon, som är kung på tv-spel, skulle säkert vilja ha en ny konsoll eller nya spel. Men vad gillar Izzy, egentligen? Vännerna försöker hjälpa henne med önskelistan, men det går sådär. Mest skriver de upp saker de själva skulle vilja ha.

Det är inte förrän Izzy följer med pappa på en dansklubb och får hjälpa honom att spela musik som hon faktiskt inser att det är ju DET hon älskar! Hon ska också bli DJ!

Men kan hon bli DJ? Det verkar inte vara så många tjejer som är det och... hon fyller ju bara 10 år... Kommer Izzy att börja tro på sig själv och satsa på sin passion?

När jag själv tyckte att det ju är klart att Izzy kan bli DJ, räckte en av 9-åringarna upp handen och sa med en mycket vuxen röst : "En tioåring som har ett jobb. Det var det löjligaste jag har hört! Det är omöjligt."
Jag påpekade för honom att man inte måste jobba som DJ för att hålla på med musik på det sättet, utan att man kan ha det som hobby och spela för sina vänner på kalas, och då sjönk han lite i sin stol. Undrar var han snappat upp den där repliken någonstans, för den lät väldigt inövad?
Dock verkade flera av kidsen vilja läsa boken efteråt och jag provläste första kapitlet för dem.


Abbe hatar insekter. Hon är livrädd för dem! Man kan till och med säga att Abbe har en fobi, för hon måste tacka nej till att sova i kompisen Nadjas tält eftersom hon är rädd för att det kan krypa in myror i tältet när hon sover. Myror i håret! Fy så otäckt.
Hur kul är det att ha en fobi och tillbringa sommaren hos mormor och morfar i byn Istermyrträsk, där det formligen kryllar av insekter? Hur gör man för att sluta vara så rädd?
Abbes mormor får så en idé. Hennes goda vän och jobbarkompis på bibblan i Istermyrträsk, Sven, älskar insekter. Han är entomolog, en person som studerar och samlar på kryp och flygfän. Han har ett helt rum fullt med insekter som han samlat in! Och där tycker mormor att Abbe ska gå in? Är hon inte klok!?
Men Sven är i alla fall en snäll man och han försöker verkligen hjälpa Abbe, så mycket att Abbe känner att hon vill göra något för Sven så att han blir glad. Dessutom fyller han år, 50 år och det ska ju vara speciellt. Problemet är att Svens högsta önskan är att hitta den tvekäftade sågstekeln och hur letar man rätt på en sågstekel när man helst av allt inte ens vill vara i närheten av en fluga?
Som tur är har Abbe sin familj och sina vänner till hjälp. Mormor och morfar finns alltid där, liksom pappa, bästa vännerna Nadja och Antón, fältbiologgruppen som Sven handleder på fritiden och som älskar att vända på stenar och böka efter gråsuggor, och så mamma och mammas före detta kille Roger som mamma faktiskt borde bli ihop med igen!
Den skräckslagne stekelsamlaren är en väldigt rolig bok, som också tar upp allvarliga ämnen. Att vara rädd för insekter är något som många kan känna igen sig i, och kanske kan de få lite hjälp på traven i att om inte tycka om insekter så i alla fall bli lite mindre skräckslagna.
Abbe är väldigt modig mitt i all sin rädsla och hon bryr sig mycket om sina vänner. Det är en riktig slukarbok, svår att lägga ifrån sig när man väl har öppnat den!

Den här boken resulterade i en mycket livlig respons från åhörarna när jag frågade dem om de var rädda för någonting. Jag hade förväntat mig att kanske en eller två skulle bekänna, men ta mig tusan ALLA ungarna räckte upp handen! En kille var mörkrädd, en annan rädd för bromsar (insekten alltså), en tjej var rädd för getingar och spindlar och ormar var också läskigt. Läraren var rädd för höstdåsiga, feta flugor och jag själv berättade att jag är jätterädd för bläckfiskar.
En av tjejerna påpekade även mycket moget att om man har en kompis som är rädd för något så ska man inte skratta åt honom eller henne utan hjälpa och stötta. Det var vi rörande överens om!


* * *

Innan barnen gick in till sina klassrum igen blev jag omringad av flera av tjejerna som berömde mig för mina piercings, min frisyr och mitt nagellack. Många små händer sträcktes fram för att fysiskt kontrollera hur de vita 8 mm-spiralerna satt i örsnibbarna, hur jag hade gjort flätorna och hur nagellacket skiftade färg i ljuset. Inte tusan visste jag, när jag klädde mig i morse, att jag skulle gå och bli fashionista i en mellanstadieklass?!

Thursday, September 29, 2011

Saturday, September 24, 2011

Om att tjäna vuxenpoäng.

Att betala räkningar ger i snitt 3.000 vuxenpoäng. Villa, volvo, vovve ger förmodligen astronomiska mängder med poäng. Vad ska man ha de där poängen till? Ingen som vet. Många talar föraktfullt om dem.

Vet ni vad jag tror? Jag tror att de där vuxenpoängen inte betyder något i mängd. Nepp. Jag tror att de betyder mer än så.

Jag skojar friskt om vuxenpoäng. Höhö nu har jag tjänat massor! Jag har träffat alldeles för många som aldrig vill bli vuxna, av helt fel anledning. Att vara vuxen är trååååkigt och torrt och att aldrig ha kul. Behåll barnasinnet hihi! Absolut, var lekfull, men vad händer när stora barn får små barn som tro det eller ej är i behov av den trygghet och vägledning en vuxen, det vill säga livserfaren, kan erbjuda?


Att vara vuxen är alltså INTE att aldrig mer vara lekfull och ha kul, utan att vara vuxen är att faktiskt bry sig om den yngre generationen och försöka vara där och vägleda i den mån man kan. Däri ligger vuxenpoängens sanna natur.

Jag borde skaffa mig en äppellåda i trä och skriva ett stort plakat och ställa mig mitt på ett torg någonstans som alla andra galningar, ty jag har ett budskap :

VUXNA! VÅGA VARA VUXNA!
VÅGA BRY ER!

Varför ska jag bry mig om andras ungar? Varför ska jag bry mig om någon, ung eller gammal, som beter sig som en idiot? Jo, därför att om vi är många som går ihop och visar att vi bryr oss visar vi att vissa beteenden inte är okej i en fungerande gemenskap. Det är inte okej att slänga upp sina leriga skor på ett stoppat säte på tunnelbanan. Det är inte okej att kasta sten (stenblock!) på brandbilar och ambulanser. Det är inte okej att springa runt och skrika på ett bibliotek. Det är inte okej att skrika bög och fitta efter folk. Det är inte okej att kasta smågodis på varandra inne på en affär (inte ens när man har betalt för det!).

Det är inte okej att som människa göra något av ovan stående exempel. Oavsett om du är vuxen eller om du är ung. Och är du vuxen, kanske du ska tänka till eftersom, newsflash, barn gör inte som vuxna säger utan barn gör som vuxna gör! Avskyr att vara den som kläcker nyheten, men så är det.


Jag är en kärring. Jo ja lovar! Jag är en vuxen människa, nyss fyllda 30 år, som ber folk dämpa sig när de är på biblioteket. För en 17-åring är jag en kärring, oavsett om jag är 30 eller 65. Jag griper heller inte alltid in när saker sker, ibland orkar jag inte och andra gånger hinner jag inte. Men ibland gör jag det faktiskt, och som ensam vuxen mot en grupp negativt inställda kids som tycker att livet är pest, kan det vara nog så prövande. En vuxen har väl sällan gjort någon skillnad liksom, om hon/han inte har någon väldigt speciell egenskap som gör henne/honom 1, fruktansvärt respektingivande eller 2, riktigt jävla pinsam. För min egen del satsar jag på alternativ 2. Det går sådär.
När jag griper in på bibblan, gör jag det i tjänsten. Jag har någon form av skyldighet att i alla fall påpeka att det inte är okej att leka kull mellan hyllorna och kasta snus på mattorna. Men sen, när man är privat, upphör den "skyldigheten" då?

Är någon någonsin skyldig att ingripa i något?

På ett bibliotek jag jobbade på fick jag en gång fysiskt gå in och sära på två individer en sekund från ett knytnävsslagsmål. Inledningen var att den yngre av de två, ca 17 år gammal, hade sprungit några varv genom bibblan och stojat och skojat med en jämnårig. Innan jag hann fram för att be dem kittla varandra ute på gården, hade den äldre manlige besökaren fått nog och kommit före mig för att ge killarna en rejäl utskällning.

Den ene killen vek undan, tufft mumlande något om gubbdjävlar, men den andre hånlog och bröstade upp sig och var helt beredd på ett slagsmål. Den vuxne besökaren vek inte undan utan talade om för killen att på ett bibliotek tar man det lugnt varpå replikskiftet "jobbar du här eller???" utbröt och bringa trycktes mot bringa. Sofie, 168 cm i strumplästen och 62 kilo matchvikt, klämde sig in emellan och lyckades på något hafsigt vis att sära på striden. Mest genom att helt enkelt stå i vägen. 17-åringen försvann ut genom ytterdörren och jag tog mig sedan ett snack med den äldre biblioteksbesökaren.


Den äldre mannen och jag hade en väldigt bra pratstund. Jag bad honom att först gå till mig om han vill att någon ska lugna ner sig, för att jag inte ville att han själv skulle försätta sig i någon form av trångmål eller fara. Han å sin sida bad om ursäkt för att han brusat upp och bedyrade att han inte velat försätta MIG i trångmål. No problemas, tyckte jag då, hög och skakig på adrenalin.

Poängen i detta är, att jag och biblioteksbesökaren var oerhört överens om att någon form av ingripande var nödvändigt i den här situationen. Han, berättade han, ville som vuxen och medmänniska visa på att det inte är okej att springa runt och störa de andra biblioteksbesökarna. Han ville helt enkelt hjälpa till! Jag å min sida, ville värna hans säkerhet, men var ändå på ett sätt tacksam över att han faktiskt gjort det han gjort. Kanske planterade det ett litet litet frö hos den här 17-åringen om att det inte passar sig att leka kull överallt. Kanske brydde han sig inte alls utan tyckte att vi var vuxna djävlar som ska lämna honom i fred. Kanske, kanske inte... Helst hade jag velat snacka med 17-åringen med, men det förblir nog en önskedröm... Jag har ingen pedagogisk utbildning eller kunskap i hur man når levnadströtta tonåringar.

Det finns ofta en sorts gränslöshet i samhället vilken, så länge den går oemotsagd, visar på att det är helt okej att göra vad som helst när som helst hur som helst. Att så få sätter ner foten beror till största delen på rädsla. Själv är jag livrädd mest hela tiden. Ofta är det individer i gäng som beter sig opassande - vuxna så väl som unga, faktiskt... Vad kan jag som ensam människa göra, frågar man sig. Tänk om de har kniv? Tänk om de vandaliserar min bil? Tänk om de överfaller mig en mörk kväll när jag är på väg hem?


Nyligen hade Göteborgsposten ett reportage om en kvinna som gick emellan ett knivslagsmål på en spårvagn - en kille hade knivskurit två andra som sedan gett sig på honom och misshandlade honom (om jag fattade det hela rätt). Hon, en kärring, tog tag i dem och försökte sära på dem och undrade vad de höll på med. Hon ropade på hjälp, men ingen av de andra passagerarna reagerade. Det finns filmavsnitt från övervakningskameran som visar hur hon står och drar i killarnas jackor och hur folk i samma vagn inte rör en muskel för att hjälpa till. I rättegången som följde, där hon agerade vittne, tackade faktiskt förövarna henne för att hon ingripit. Hon räddade troligtvis livet på fler än en av dem.

Det behöver inte alltid gå så långt som att det blir slagsmål. Kids som sparkar sönder en papperskorg, rispar med en bläckpenna i ett bord, snackar högt om hur mycket de ska knulla i helgen, i en offentlig lokal... Taktiken de har är att undvika ögonkontakt och göra sig lustiga över en när man kommer och ber dem att inte förstöra inredningen eller skona öronen på folk som inte är intresserade av deras sexliv. Det himlas med ögonen, det knappas på telefoner, det härmas repliker, det ignoreras eller det skylls på varandra. I 8 fall av 10 ger en tillsägelse eller en bedjan inte ett enda resultat. Att som sista åtgärd slänga ut folk blir till en regelrätt fars med trakasserier som påföljd. Som vuxen känner man sig rätt jävla töntig.

Men, jag vill slå ett slag för den vuxna tönten.

Klart man är en tönt!

Både på fritiden och privat! Herregud, vad spelar det för roll om ett gäng ungar tycker att jag är töntig så länge jag visar att jag bryr mig???

Idag tjänade jag som privatperson ca 10.000 vuxenpoäng och en rejäl massa töntpoäng som förmodligen tog mig till the next level of Töntighet.

Jag befinner mig i en ort med en väldig massa extremsportare. Vackert så, men när ett gäng killar på 12-16 år får för sig att de ska klättra upp på taket till en rulltrappa och sedan springa upp på taket till en gångtunnel som, många meter över marken och dessutom över en järnväg, förbinder ett hus med ett annat, då kunde jag liksom inte hålla töntigheten i schack. Ca 4 av dem satt och hängde på ett stängsel ut mot järnvägsspåret, två av dem hade klättrat upp på taket och en av dem var på väg att hänga med genom att kliva på en upp-och-ner-vänd kundvagn.

Jag : "Killar! Parkour i all ära men det där taket är inte gjort för att springa på! Det är livsfarligt, ni kan trilla rätt igenom! Eller ramla ner på spåret! Be era kompisar att komma ner!"

Kille på kundvagn hoppar ner, flinar : "Okej förlåt..."

(Vadå förlåt? Jag var rädd för att de skulle slå ihjäl sig! )

Kille på stängsel härmar mig : "Parkour i all ära... vilken kommentar!"

De andra killarna : *knuffar på varandra och flinar och smågarvar*

En man kommer ut på en balkong i ett av de angränsande husen och ropar arg till killarna på taket : "Gå ner!"

Killarna : *flinar och garvar ännu mer*

Jag och Sambo, som är med och som stöttat mig, börjar gå därifrån medan vi tittar upp mot taket på killarna som är farligt högt uppe men som börjar bege sig neråt. Min adrenalin-nivå skulle förmodligen dödat en get. Jag hör hur killarna på stängslet upprepar min parkour-kommentar till sina kompisar som är på väg ner. Jag får ögonkontakt med en av dem och ropar än en gång att taket inte är gjort för att gå på och att de kan trilla ner och slå ihjäl sig.


Vi beger oss därifrån med bil och ser när vi kör ut från parkeringen hur två av killarna skjutsar en tredje i kundvagnen. De har tagit sig till ett litet skateparkområde som ligger utanför en av byggnaderna. Killarna som skjuter vagnen ska just till att knuffa ner killen som sitter i vagnen ut för en av ramperna...

Oavsett hur töntiga vi är, vill jag ändå tro att vi gjorde en insats. Jag, Sambo och mannen som kom ut på balkongen. De kanske inte bryr sig så mycket om oss annat än att vi är jobbiga och stör dem, men vad händer den dagen någon av dem faktiskt trillar ner för att ingen stoppade dem, eller de tycker att det är fritt fram och pressar en unge med sämre balans att faktiskt klättra ända upp..?

Får jag vara så konservativ att jag säger f*ck tv-programmen
Jackass och Dirty Sanchez?

Får jag det???

Får jag önska mig fler töntiga vuxna?

Jag önskar själv att jag var ännu töntigare och ännu vuxnare... att be de här pojkarna om att INTE slå ihjäl sig och bli mött med hån och ironi är faktiskt ganska jobbigt. Det får en att dra sig från att ingripa nästa gång. Och nästa gång... och nästa...

Images from www.freedigitalphotos.net, by:

No. 1 - photostock (altered by me)
No. 2 - Ambro (altered by me)
No. 3 - photostock (altered by me)
No. 4 - dan (altered by me)
No. 5 - graur razvan ionut (altered by me)
No. 6 - Ambro (altered by me)

Sunday, September 18, 2011

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen!



Fan vad bra man har det egentligen ^_^

Saturday, September 3, 2011

Om att bokprata

Jag är utbildad informationsspecialist med inriktning på klassifikationssystem, indexering och digitaliseringsfrågor i biblioteks- och museimiljöer.

Jag är inte barnbibliotekarie.

Förutom den där 5 poängskursen jag tog i biblioteksverksamhet i läsovana miljöer.

Men, jag är inte barnbibliotekarie.

I våras och nu i fredags har jag hållit i bokprat för lågstadiebarn. Grupper om 27 barn åt gången, förvisso uppdelade i lag om 2. Men likväl, 27 barn år gången.

Och det var faktiskt kul.

Inte för att jag tror att ungarna är speciellt imponerade, men tja... de går därifrån med böcker i alla fall och jag har redan bokat in mig på bokprat i klassrummen med klass 2 och klass 3 i den lokala låg- och mellanstadieskolan. Hur tusan hände det?!

Tja, dels beror det på att jag jobbar som folkbibliotekarie och på folkbibliotek har man alla sorters uppgifter. Med tanke på hur det ser ut i skolåldrarna med läskunnighet och diverse rapporter som varnar om sjunkande kunskapsnivåer, känns det rätt bra att faktiskt satsa på kidsen. Dessutom, eftersom jag är ansvarig för en av filialerna i kommunen så är det rätt bra att få direktkontakt med ungarna och faktiskt få höra VAD de vill läsa om.

Reading, it's good for ya!

Jag har kunnat dra upp några riktlinjer för vad det är för böcker ungar av idag, i södra Norrland, gillar att läsa om. Det är :

1. Spännande böcker
2. Hästar
3. Mysterier
4. Fantasy
5. Roliga böcker


I want all of your scary books!

Jag har i dagarna beställt ca 60 böcker, för åldern 6-9 år, som nästan uteslutande rör sig på det temat, eftersom de böckerna tar slut på bibblan i och med att klasserna lånar dem på långlån.
Några författare som ungarna inte verkar få nog av är Jo Salmson som ligger bakom bokserien Tam Drakriddaren, Lin Hallberg som ligger bakom böckerna om hästen Sigge, Martin Widmark som bland andra skriver böckerna om LasseMajas Detektivbyrå och Adam Blade som skriver på sin mastodontfantasyserie Beast Quest.

Att bokprata är fasen inte så lätt, har jag upptäckt... mitt allra första bokprat gick nästan åt skogen faktiskt, eftersom jag måste tänka mig för när jag pratar med kids. Sofie pratar nämligen flytande sväriska och kan utan att mena det lägga in ett lite olämpligt ord både här och där. Dessutom kanske inte ett gäng sjuåringar fattar vad "kommunikation", "akademisk" och "korrugerad" betyder, så där på rak arm. Och de är inte speciellt mottagliga för ironi, även om de själva tycker att de är bad ass. Dessutom kan sjuåringar inte sitta still i mer än max 20 minuter innan det rent biologiskt börjar rycka i armar och ben på dem. Mitt första bokprat hade jag förberett mig med 5 böcker. Mitt andra bokprat skalade jag ner det till 3 böcker och då måste man vara rätt teatralisk på den tredje boken så att ungarna inte ska somna.


If I put on big glasses and look smart, no one will notice that I am asleep...

De första bokpraten jag höll i valde jag att läsa högt för barnen ur en utvald lättläst bok. Tidsaspekten styr sådant och nu i veckan kände jag att det kanske skulle bli tight om tid om jag gjorde något liknande. Det finns både för och nackdelar med att läsa högt - fördelen är att ungarna får ett prov på vad boken handlar om och nackdelen är att det ökar på tiden de får sitta stilla... Däremot funderar jag på att höra med lärarna om jag kan läsa lite högt när jag besöker barnen i deras eget klassrum.
En styrka jag har är att jag är rätt bra på att härma dialekter och förställa rösten. Sådant går hem när man läser högt, kan jag säga.

När man bokpratar för lågstadieungar kommer man att märka av några saker:
1, Man blir konstant avbruten av någon som kryper iväg eller börjar dunsa med någon kroppsdel mot en vägg, stol eller golvet.
2, Det finns alltid minst ett gäng med buskillar som börjar buffla på varandra.
3, Det kommer alltid följdfrågor på varenda sak man säger vilket gör att man lätt tappar bort sig.
4, Barn i grupp väsnas.
5, Man måste vara TYDLIG och saklig, lite som att hantera en kull med valpar.

Jag: "... och den här boken handlar om tre vänner som heter Vilma, Viktor och Viking och..."
Unge 1: "VIKING! Hihihi!"
Unge 2: "MIN BROR HETER VIKTOR!"
Unge 3: "Vad gör dom då???"
Lärare : "Tysta och lyssna nu på Sofie!"
Jag: "Ja ehm... var var jag nu..."

Lite kul är det med följdfrågor. Som när jag sa att Tsatsiki, i boken "Tsatsiki och Morsan" av Moni Nilsson-Brännström, inte var någon superhjälte men att han klarade sig bra ändå för att han var modig, och fick frågan "Varför är inte han någon superhjälte?". Sen var hela klassen full av superhjältar...

De böcker jag har pratat om som har fallit ungarna (7-8 år) i smaken har i alla fall varit:

"Vitello får en vän" av Kim Fups Aakeson (Sjukt rolig bok att läsa högt!)
"Vampyren" av Ewa Christina Johansson
"Kartkatastrofen" av Ingelin Angerborn

En annan sak jag har upptäckt är att man för det mesta måste ta i ungarna för att få deras uppmärksamhet. Som när alla springer runt och letar efter spännande/roliga/mystiska böcker och pratar i mun på varandra och det börjar bli för stimmigt, då kan man sällan bara försöka överrösta dem och be dem prata med små bokstäver (som min pappa brukade säga). Nej, man måste gå in i klustret och lägga en hand på axeln och fånga deras blick, för annars ignorerar de en. Jag hade aldrig vågat ignorera en vuxen när jag var 7 år gammal, men tiderna förändras tydligen.


Everyone who thinks people should keep calm when visiting the library, hands up!

Att samarbeta med klassernas lärare är för mig A och O. Jag känner inte ungarna och jag kan omöjligt hålla reda på alla samtidigt som jag ska försöka hjälpa dem att hitta böcker. Att då ha lärare som aktivt går in och motverkar kaos är superviktigt. Plus att det blir mycket roligare när man av läraren kan få lite info om vad klassen rent generellt gillar och om det finns några som är extra mycket busfrön och om det finns några som är väldigt blyga.

Jahapp... så... nu är man bokpratare också!

Foton från www.freedigitalimages.net
Foto 1 av Arvind Balaram
Foto 2 av Stuart Miles
Foto 3 av Phaitoon
Foto 4 av anankkml