Saturday, September 24, 2011

Om att tjäna vuxenpoäng.

Att betala räkningar ger i snitt 3.000 vuxenpoäng. Villa, volvo, vovve ger förmodligen astronomiska mängder med poäng. Vad ska man ha de där poängen till? Ingen som vet. Många talar föraktfullt om dem.

Vet ni vad jag tror? Jag tror att de där vuxenpoängen inte betyder något i mängd. Nepp. Jag tror att de betyder mer än så.

Jag skojar friskt om vuxenpoäng. Höhö nu har jag tjänat massor! Jag har träffat alldeles för många som aldrig vill bli vuxna, av helt fel anledning. Att vara vuxen är trååååkigt och torrt och att aldrig ha kul. Behåll barnasinnet hihi! Absolut, var lekfull, men vad händer när stora barn får små barn som tro det eller ej är i behov av den trygghet och vägledning en vuxen, det vill säga livserfaren, kan erbjuda?


Att vara vuxen är alltså INTE att aldrig mer vara lekfull och ha kul, utan att vara vuxen är att faktiskt bry sig om den yngre generationen och försöka vara där och vägleda i den mån man kan. Däri ligger vuxenpoängens sanna natur.

Jag borde skaffa mig en äppellåda i trä och skriva ett stort plakat och ställa mig mitt på ett torg någonstans som alla andra galningar, ty jag har ett budskap :

VUXNA! VÅGA VARA VUXNA!
VÅGA BRY ER!

Varför ska jag bry mig om andras ungar? Varför ska jag bry mig om någon, ung eller gammal, som beter sig som en idiot? Jo, därför att om vi är många som går ihop och visar att vi bryr oss visar vi att vissa beteenden inte är okej i en fungerande gemenskap. Det är inte okej att slänga upp sina leriga skor på ett stoppat säte på tunnelbanan. Det är inte okej att kasta sten (stenblock!) på brandbilar och ambulanser. Det är inte okej att springa runt och skrika på ett bibliotek. Det är inte okej att skrika bög och fitta efter folk. Det är inte okej att kasta smågodis på varandra inne på en affär (inte ens när man har betalt för det!).

Det är inte okej att som människa göra något av ovan stående exempel. Oavsett om du är vuxen eller om du är ung. Och är du vuxen, kanske du ska tänka till eftersom, newsflash, barn gör inte som vuxna säger utan barn gör som vuxna gör! Avskyr att vara den som kläcker nyheten, men så är det.


Jag är en kärring. Jo ja lovar! Jag är en vuxen människa, nyss fyllda 30 år, som ber folk dämpa sig när de är på biblioteket. För en 17-åring är jag en kärring, oavsett om jag är 30 eller 65. Jag griper heller inte alltid in när saker sker, ibland orkar jag inte och andra gånger hinner jag inte. Men ibland gör jag det faktiskt, och som ensam vuxen mot en grupp negativt inställda kids som tycker att livet är pest, kan det vara nog så prövande. En vuxen har väl sällan gjort någon skillnad liksom, om hon/han inte har någon väldigt speciell egenskap som gör henne/honom 1, fruktansvärt respektingivande eller 2, riktigt jävla pinsam. För min egen del satsar jag på alternativ 2. Det går sådär.
När jag griper in på bibblan, gör jag det i tjänsten. Jag har någon form av skyldighet att i alla fall påpeka att det inte är okej att leka kull mellan hyllorna och kasta snus på mattorna. Men sen, när man är privat, upphör den "skyldigheten" då?

Är någon någonsin skyldig att ingripa i något?

På ett bibliotek jag jobbade på fick jag en gång fysiskt gå in och sära på två individer en sekund från ett knytnävsslagsmål. Inledningen var att den yngre av de två, ca 17 år gammal, hade sprungit några varv genom bibblan och stojat och skojat med en jämnårig. Innan jag hann fram för att be dem kittla varandra ute på gården, hade den äldre manlige besökaren fått nog och kommit före mig för att ge killarna en rejäl utskällning.

Den ene killen vek undan, tufft mumlande något om gubbdjävlar, men den andre hånlog och bröstade upp sig och var helt beredd på ett slagsmål. Den vuxne besökaren vek inte undan utan talade om för killen att på ett bibliotek tar man det lugnt varpå replikskiftet "jobbar du här eller???" utbröt och bringa trycktes mot bringa. Sofie, 168 cm i strumplästen och 62 kilo matchvikt, klämde sig in emellan och lyckades på något hafsigt vis att sära på striden. Mest genom att helt enkelt stå i vägen. 17-åringen försvann ut genom ytterdörren och jag tog mig sedan ett snack med den äldre biblioteksbesökaren.


Den äldre mannen och jag hade en väldigt bra pratstund. Jag bad honom att först gå till mig om han vill att någon ska lugna ner sig, för att jag inte ville att han själv skulle försätta sig i någon form av trångmål eller fara. Han å sin sida bad om ursäkt för att han brusat upp och bedyrade att han inte velat försätta MIG i trångmål. No problemas, tyckte jag då, hög och skakig på adrenalin.

Poängen i detta är, att jag och biblioteksbesökaren var oerhört överens om att någon form av ingripande var nödvändigt i den här situationen. Han, berättade han, ville som vuxen och medmänniska visa på att det inte är okej att springa runt och störa de andra biblioteksbesökarna. Han ville helt enkelt hjälpa till! Jag å min sida, ville värna hans säkerhet, men var ändå på ett sätt tacksam över att han faktiskt gjort det han gjort. Kanske planterade det ett litet litet frö hos den här 17-åringen om att det inte passar sig att leka kull överallt. Kanske brydde han sig inte alls utan tyckte att vi var vuxna djävlar som ska lämna honom i fred. Kanske, kanske inte... Helst hade jag velat snacka med 17-åringen med, men det förblir nog en önskedröm... Jag har ingen pedagogisk utbildning eller kunskap i hur man når levnadströtta tonåringar.

Det finns ofta en sorts gränslöshet i samhället vilken, så länge den går oemotsagd, visar på att det är helt okej att göra vad som helst när som helst hur som helst. Att så få sätter ner foten beror till största delen på rädsla. Själv är jag livrädd mest hela tiden. Ofta är det individer i gäng som beter sig opassande - vuxna så väl som unga, faktiskt... Vad kan jag som ensam människa göra, frågar man sig. Tänk om de har kniv? Tänk om de vandaliserar min bil? Tänk om de överfaller mig en mörk kväll när jag är på väg hem?


Nyligen hade Göteborgsposten ett reportage om en kvinna som gick emellan ett knivslagsmål på en spårvagn - en kille hade knivskurit två andra som sedan gett sig på honom och misshandlade honom (om jag fattade det hela rätt). Hon, en kärring, tog tag i dem och försökte sära på dem och undrade vad de höll på med. Hon ropade på hjälp, men ingen av de andra passagerarna reagerade. Det finns filmavsnitt från övervakningskameran som visar hur hon står och drar i killarnas jackor och hur folk i samma vagn inte rör en muskel för att hjälpa till. I rättegången som följde, där hon agerade vittne, tackade faktiskt förövarna henne för att hon ingripit. Hon räddade troligtvis livet på fler än en av dem.

Det behöver inte alltid gå så långt som att det blir slagsmål. Kids som sparkar sönder en papperskorg, rispar med en bläckpenna i ett bord, snackar högt om hur mycket de ska knulla i helgen, i en offentlig lokal... Taktiken de har är att undvika ögonkontakt och göra sig lustiga över en när man kommer och ber dem att inte förstöra inredningen eller skona öronen på folk som inte är intresserade av deras sexliv. Det himlas med ögonen, det knappas på telefoner, det härmas repliker, det ignoreras eller det skylls på varandra. I 8 fall av 10 ger en tillsägelse eller en bedjan inte ett enda resultat. Att som sista åtgärd slänga ut folk blir till en regelrätt fars med trakasserier som påföljd. Som vuxen känner man sig rätt jävla töntig.

Men, jag vill slå ett slag för den vuxna tönten.

Klart man är en tönt!

Både på fritiden och privat! Herregud, vad spelar det för roll om ett gäng ungar tycker att jag är töntig så länge jag visar att jag bryr mig???

Idag tjänade jag som privatperson ca 10.000 vuxenpoäng och en rejäl massa töntpoäng som förmodligen tog mig till the next level of Töntighet.

Jag befinner mig i en ort med en väldig massa extremsportare. Vackert så, men när ett gäng killar på 12-16 år får för sig att de ska klättra upp på taket till en rulltrappa och sedan springa upp på taket till en gångtunnel som, många meter över marken och dessutom över en järnväg, förbinder ett hus med ett annat, då kunde jag liksom inte hålla töntigheten i schack. Ca 4 av dem satt och hängde på ett stängsel ut mot järnvägsspåret, två av dem hade klättrat upp på taket och en av dem var på väg att hänga med genom att kliva på en upp-och-ner-vänd kundvagn.

Jag : "Killar! Parkour i all ära men det där taket är inte gjort för att springa på! Det är livsfarligt, ni kan trilla rätt igenom! Eller ramla ner på spåret! Be era kompisar att komma ner!"

Kille på kundvagn hoppar ner, flinar : "Okej förlåt..."

(Vadå förlåt? Jag var rädd för att de skulle slå ihjäl sig! )

Kille på stängsel härmar mig : "Parkour i all ära... vilken kommentar!"

De andra killarna : *knuffar på varandra och flinar och smågarvar*

En man kommer ut på en balkong i ett av de angränsande husen och ropar arg till killarna på taket : "Gå ner!"

Killarna : *flinar och garvar ännu mer*

Jag och Sambo, som är med och som stöttat mig, börjar gå därifrån medan vi tittar upp mot taket på killarna som är farligt högt uppe men som börjar bege sig neråt. Min adrenalin-nivå skulle förmodligen dödat en get. Jag hör hur killarna på stängslet upprepar min parkour-kommentar till sina kompisar som är på väg ner. Jag får ögonkontakt med en av dem och ropar än en gång att taket inte är gjort för att gå på och att de kan trilla ner och slå ihjäl sig.


Vi beger oss därifrån med bil och ser när vi kör ut från parkeringen hur två av killarna skjutsar en tredje i kundvagnen. De har tagit sig till ett litet skateparkområde som ligger utanför en av byggnaderna. Killarna som skjuter vagnen ska just till att knuffa ner killen som sitter i vagnen ut för en av ramperna...

Oavsett hur töntiga vi är, vill jag ändå tro att vi gjorde en insats. Jag, Sambo och mannen som kom ut på balkongen. De kanske inte bryr sig så mycket om oss annat än att vi är jobbiga och stör dem, men vad händer den dagen någon av dem faktiskt trillar ner för att ingen stoppade dem, eller de tycker att det är fritt fram och pressar en unge med sämre balans att faktiskt klättra ända upp..?

Får jag vara så konservativ att jag säger f*ck tv-programmen
Jackass och Dirty Sanchez?

Får jag det???

Får jag önska mig fler töntiga vuxna?

Jag önskar själv att jag var ännu töntigare och ännu vuxnare... att be de här pojkarna om att INTE slå ihjäl sig och bli mött med hån och ironi är faktiskt ganska jobbigt. Det får en att dra sig från att ingripa nästa gång. Och nästa gång... och nästa...

Images from www.freedigitalphotos.net, by:

No. 1 - photostock (altered by me)
No. 2 - Ambro (altered by me)
No. 3 - photostock (altered by me)
No. 4 - dan (altered by me)
No. 5 - graur razvan ionut (altered by me)
No. 6 - Ambro (altered by me)

6 comments:

KSena said...

Gawd dammit, I love you. Du är så jävla skön och jag håller med dig om allt du säger. Man har HELT rätt att vara töntig jävla jobbig vuxen när idiotiska ungdomar uppför sig idiotiskt. HELT RÄTT! Det gör jag oxå. Vadå hålla käft? Ingår inte i min värld. (Iallafall inte längre.) Det borde finnas fler folk som bryr sig, rätt och slätt.

Sofie said...

I love you too ^_^ DU är en inspirationskälla ska du veta!

Lina said...

Det har ju gått seriöst på tok någonstans i uppfostran när ungar inte förstår att det är skillnad på vad folk kan göra på tv och vad som är livsfarligt i verkligheten, och du är en HJÄLTE som bryr dig om andras barn och vågar säga ifrån!

Sofie said...

Love you TOO Lina.

Vampi said...

grrrr ungjävlar hahaha räcker oftast att jag ger barn en blick (de under 10) så slutar de med dummheter...sålänge jag är där iaf. fjortisarna får man ju ta på deras sätt fast med "vuxenrösten"
och ja jackass och dyl är ett jävla skit

Sofie said...

Hehe Vampi jag önskar att jag hade den förmågan! Det man egentligen ska göra med kids som är lite äldre, som dessa, är att fråga ut dem så jäkla mycket om varför de var på taket och varför de tror att jag bryr mig - tills slut blir det så jobbigt pinsamt för dem att de håller sig från att göra dumheter när man är i närheten, just för att man är så pinsam och är det något som ungar i den åldern inte tål så är det att bli generade. Det här kom jag tyvärr på lite väl sent..