Thursday, December 3, 2009

Om att fatta stora beslut - Kvinnlig sterilisering

Att som kvinna välja att sterilisera sig är inget lättvindigt beslut. Det ÄR en permanent lösning för den som inte vill ha barn, oavsett anledning. Försök har gjorts att häva ingreppet men resultaten är så pass nedslående att det inte är mödan värt. Är du steriliserad så är du, punkt slut.
Även om det finns en liten liten risk för en steriliserad kvinna att faktiskt bli gravid, om ett ägg mot förmodan skulle hitta en liten lucka och trilla ner i livmodern, så är det inget att hoppas på för den som skulle råka ångra sig. Som sagt, det är inget lätt beslut att fatta.
Är du inte 100 % säker på att du inte vill ha barn i framtiden. 
Gör det inte! Låt bli!

Sätt då för allt i världen in en spiral i stället, vilket är det alternativ som 
barnmorskor och läkare kommer att föreslå som steget innan en sterilisering. 
Den kan sättas in under narkos, om man vill.

Om du däremot ÄR 100 % säker på att du inte vill ha barn, sterilisera dig.
Det är ett bra alternativ om du inte vill behöva sätta in främmande föremål 
i kroppen à la p-stav eller spiral eller knapra p-piller eller minipiller.

Jag steriliserade mig idag och jag ångrar det inte en sekund!
Min sterilisering är ett mycket väl övervägt beslut som egentligen varit under beaktande sedan jag var tonåring. Av mycket förklarliga skäl får en tonåring inte sterilisera sig om det inte skulle ligga något mycket specifikt skäl bakom. När jag var 22 år gammal frågade jag för första gången om jag fick sterilisera mig, men fick ett blankt nej. Även det förståeligt, jag var ung och det finns en etablerad förväntan på att 22-åriga unga kvinnor kommer att ändra åsikt inom några år, vilket väldigt många av dem gör. De som liksom mig, inte ändrar sig, kan vänta tills vi fyller 25 år för då har vi faktiskt laglig rätt att sterilisera oss om vi vill enligt Steriliseringslagen (1975:580) § 2! Jag skulle dock personligen rekommendera ytterligare lite väntetid på det personliga planet, bara för att rätten att få sterilisera sig inte behöver innebära att man då på sin 25-års dag måste göra det... bara för att!

Jag fyllde 28 år i år. I över 10 år har jag alltså gått och funderat, övervägt, försökt, tvingat mig till tanken på att bli gravid och föda ett alldeles eget barn. Jag kan bland mina få men stadiga pojkvänner sett i alla fall 2 mycket goda potentiella fäder. Men, det har inte ryckt det allra minsta lilla i mina äggstockar efter att få bli befruktad. Snarare har jag känt skuld och skam över att jag inte vill, men att de kanske skulle vilja ha en avkomma... och så vill inte jag... och att bli gravid för att man skäms, är väl en jävligt dålig idé!? (Det bör tilläggas att ingen av dessa 2 individer någonsin krävt några barn av mig, de var/är perfekta gentlemen!)

Jag vill inte ha barn. Jag gillar inte barn. Jag har aldrig gillat barn. De skriker, luktar illa och fattar inte vad man säger till dem. De hittar på hyss och lyssnar inte när man säger till dem att nej lille Olle du ska INTE slå lille Pelle i huvudet med en spade och skratta för lille Pelle blir LEDSEN då! Och inte får man ge ungjävlarna en örfil heller... Jag var en hemsk unge emellanåt - sur som gammalt sillspad, vresig och trotsig och fick för mig att sätta mig ner i hörnet av en simbassäng och vägra komma upp när min då tonåriga kusin bad mig om det - och hon hade fått ansvaret för mig, min äldre syster och sina småsyskon på badhuset. Fatta vad arg hon ska ha blivit på mig? Och inte fick hon ta tag i mig och släpa mig ur bassängen och ge mig en välförtjänt smäll heller. Jävla liv.

Visst leker jag gärna tittut-leken med andras ungar. Jag har nappflaskmatat min kära vän och förebild Maries lille överaktive son när mamma försökte bolla barn, filofax och mobiltelefon samtidigt som hon bokade en tid till en kund. Herregud, jag är inte barnkär men jag är väl inte okänslig heller? Det var riktigt kul att leka flygplan och studsboll med lillkillen i mitt knä eftersom han vägrade ligga på sin pläd på golvet och leka snällt medan mamma och hon den där nya gjorde något mycket roligare (drack kaffe) uppe vid köksbordet. Min kära vän Erikas syskonbarn lärde mig göra repfigurer till min stora förtjusning. Jag har hjälpt små brittiska barn köpa smågodis när de viftat med en slant men inte vetat hur mycket de får för den. Jag kan omvända gråt till skratt om jag bara vill. Jag är övertygad om att jag skulle kunna sköta en unge själv rent praktiskt med allt vad barnmat, simlektioner, alfabetsträning och säsongsklädinköp heter eftersom jag faktiskt har fått praktisera det på andras ungar. Men jag vill inte.

Så enkelt är det, jag vill inte. Jag känner inget behov av att föda en egen unge. Jag ser det inte passa in i mitt liv, och om du inte är absolut säker på att du vill ha barn och kommer att ta hand om ungen när den väl kommer ut med 3 armar, vattenskalle, 764 ögon och Downs/ADHD/CP/DAMP/Autism eller liknande åkomma som gör livet för en förälder åh så mycket mer intressant... om du inte är beredd på att det KAN hända, skaffa då för helvete inga barn! Det är taskigt mot barnet om du inte har planerat för allt detta och sedan står handfallen, utan kunskap om var du kan söka stöd och hjälp!

Så, då har vi etablerat varför jag inte vill ha barn. Någon vidare förklaring får ni inte. Det behövs inte. Huvudsaken är att jag känner mig SÄKER på att jag inte vill ha barn. Att jag inte kan se det i framtiden, över huvud taget. När jag så hade etablerat detta och hade fyllt 28 år, besökte jag en barnmorska och lade fram min önskan om sterilisering.

Barnmorskan ställer så en rad frågor vilka hon/han måste ställa. Det åläggs dem att informera den sökande om alternativa preventivmetoder och om att en sterilisering är ett permanent ingrepp. Min barnmorska gav mig förutom den muntliga biten även en broschyr om både manlig och kvinnlig sterilisering att läsa hemma och fundera över och så tog hon mina blodvärden för att se om jag kunde genomgå ett ingrepp utan fara för mitt liv. Min blodgrupp fastställdes och skrevs på ett litet kort jag fick order om att ha med mig i handväskan och så fick jag skriva under ett papper på att jag fått information från sagda barnmorska. Därefter skickade min barnmorska en remiss till lämpligt sjukhus - i mitt fall valde hon Capio Lundby Sjukhus på Hisingen, Göteborg, i och med att de hade kortast väntetider. Därefter fick jag åka hem och invänta kallelse. Det kunde ta upp till 6 månader, fick jag veta.

Det tog inte riktigt 6 månader i mitt fall, vilket ju var tur för mig men dessa månader har en annan funktion också - för att man riktigt ska få tänka igenom sitt beslut.
Det. Är. Permanent.
23 oktober infann jag mig på gynekologavdelningen på Lundby Sjukhus och fick där prata med en läkare tillika den som skulle utföra det kirurgiska ingreppet. Läkaren ställde lite fler och mer ingående frågor än vad barnmorskan gjorde. Här ville läkaren veta varför jag ville göra ett så avgörande ingrepp. Hon var noga med att säga att hon inte ifrågasätter mitt beslut, men i och med att det finns en andel patienter som faktiskt ångrar sitt beslut efter att steriliseringen är utförd, måste hon pressa mig lite.
Här föreslogs en spiral som ett alternativ som egentligen är lika säkert som sterilisering i och med att det finns en liten liten liten chans att man faktiskt blir gravid även efter ingreppet.
Plus att tar man ut spiralen, kan man bli gravid igen om man nu skulle ångra sig!
Jag kände dock att hade jag kommit så här långt ville jag löpa hela linan ut. Efter att ha övervägt spiral... men kommit fram till att det egentligen bara skulle vara ännu en resa mot ett efterlängtat mål... så fastslog jag att jag ville sterilisera mig.

Jag fick då information om hur operationen skulle gå till - en så kallad
laparoskopi, där äggledarna delas så att ägget inte kan ta vägen ner i livmodern och bli befruktat. Kvinnan har mens som vanligt och producerar ägg som vanligt, men äggen löses upp i kroppen när de inte kan ta vägen ner till livmodern.
Laparoskopi utförs under
narkos, man får ett litet snitt under naveln och ett litet snitt ovan blygdbenet. Luft blåses in i buken, lite som att fylla en ballong! Detta för att kirurgen ska kunna se alla delar ordentligt via sin titthålskamera medan hon/han opererar. Det är inte farligt med luften, den försvinner sen. Biverkningen är dock att man kan få lite ont i axlar och bröstmuskler och känna sig lite svullen i något dygn efter ingreppet. Några stygn behöver inte tas bort från de två snitten utan de läker ut av sig själva.

Efter informationen fick jag skriva på ytterligare papper om att jag fått den information jag behöver och att det är min egna vilja att bli steriliserad. Lite mera blodprover togs och jag förhördes om eventuella allergier. Sedan gjorde hon en gynekologisk undersökning på mig... hurra... hon letade runt lite med ett finger och med en sådan där antydande formad ultraljudsstav för att kolla så att inga hinder förelåg. Det gjorde det inte. Därefter fick jag åka hem och invänta kallelse. Det kunde ta 3 månader.


Några veckor senare damp ett brev ner -
tid för sterilisering har bokats för dig, 3 december.

Med brevet följde en rad ordningsregler;

*Tid för operation - 11.30
*Ät inget efter midnatt dagen innan operationen
*2 timmar innan operationen får du dricka lite
som vatten, juice, kaffe eller te men inga mjölkprodukter!
*Du måste utföra en dubbeldusch med den receptfria
tvålen Descutan, innan du kommer till sjukhuset
*Du måste ringa oss och bekräfta din operationstid senast
3 dagar innan utsatt datum, annars går din tid till någon annan!
*Ring oss om du inte känner dig frisk dagarna före
operationens datum, för eventuell ombokning av tid!

Descutan? Jahapp, snabba bud. Jag begav mig till Apoteket och införskaffade en förpackning av detta bakteriedödande medel som skulle användas en gång kvällen innan operationen och en gång till morgonen samma dag som operationen. Kvällen 2 december ställde jag mig i badrummet och läste noga bipacksedeln till tvålen.

En förpackning Descutan för hemmabruk innehåller 4 små påsar 
hårtvättningstvål à 10 ml var och 4 förpackningar med en blå tvättsvamp 
preparerad med tvållösning för kroppen.

Tvättning sker så att man tvättar hår och kropp i 2 omgångar vid varje tvätt. Så totalt tvålar du in dig 4 gånger inom loppet av ett dygn. Tro mig, efter den fjärde tvättomgången känner man sig ganska steril... mitt hår är inte kompis med mig nu på ett tag...
Sagt och gjort, klockan 9 torsdagen 3 december steg jag upp och tog min andra dusch, drack lite vatten (för nervös för att behöva kaffe) och så begav jag och Sambo oss av mot Lundby Sjukhus. På grund av min tidspessimism, knorrande mage och nervösa dåliga skämt, kom vi till avdelningen för kirurgi i mycket god tid. En mycket vänlig sjuksköterska A visade mig till en liten sal med 6 stycken sängar och pekade på den jag skulle bo i. Hon gav mig en enorm vit bomullsrock med knappar, ett par vita knästrumpor och en liten engångstrosa i ett nätmaterial som jag fick svida om till. Sexigt? Nej, men ganska bekvämt.
Sjuksköterska A bockade av ett antal punkter på sin lista – när åt jag senast, när drack jag senast, när var jag på toaletten senast, var jag verkligen den person som skulle steriliseras osv? Jag fick ett litet armband med mitt namn och personnummer på och en ventil med nål instucken i höger armveck för dropp och narkosmedel. Sjuksköterska A gav mig 5 tabletter att svälja, helst med så lite vatten som möjligt (vilket jag klarade galant med knappt en tredjedels vätska ur plastmuggen – ett helt livs pillerätande kan göra underverk för avslappning av tung- och halsmuskulatur, tro mig). Tabletterna var i huvudsak smärtstillande och för att stävja illamående vid uppvaknande. Något jag tackade för då jag har lätt för att bli åksjuk (åksjuk – narkos – kräkas – blääää...).
Jag har fått narkos en gång innan i mitt liv. Jag var liten, under 12 år gammal och skulle få en kabel med en kamera uppkörd i ändtarmen för att se om det fanns något skoj där som gjorde att jag hade haft ont i magen i flera månaders tid. Detta är alltså långt över 10 år sedan och jag minns inte den erfarenheten med behag direkt... Jag slocknade som en klubbad säl och det tog timmar innan jag över huvud taget var redig igen efter uppvaknandet. Som tur var fanns min käre pappa där och kunde hålla koll på mig... Jag minns att jag vaknade av att jag var hysteriskt kissnödig och försökte resa mig upp, vilket kändes ungefär som att slå huvudet i ett tak! 3 gånger försökte jag lyfta på huvudet innan pappa la en hand på mig och sa att jag skulle ta det lugnt. Jag lyckades utstöta gutturalt att jag behövde gå på muggen, varpå pappa i princip fick släpa mig till toaletten och tillbaka igen... Nej fy, det ville jag inte vara med om igen. Sjuksköterska A kunde inte svara på hur lång operationen skulle bli, eller hur länge jag skulle få ligga och vakna innan jag kunde få åka hem. Tanken var dock att jag skulle vara i form att ta mig hem samma dag. Jag förhöll mig skeptisk och dividerade en stund med Sambo om när han skulle komma och hämta mig. Hade jag inte ringt innan kl. 22.00 så skulle jag sova över på sjukan, bestämde vi.
Vid 11.30 kom nästa kvinnliga patient in i 6-bädds salen och då jagade sjuksköterska A vänligt men bestämt ut Sambo så att kvinnfolket skulle få byta om ifred. Sambo, som hade ett kvartssamtal att gå på, vinkade hejhej see you later reptil och var borta. I stället språkades jag och den nya kvinnan vid en stund och skrattade gott åt våra fantastiska bomullsrockar – hon kallade dem träffande nog för lagtröjor! Här på sjukan var vi alla lika :-D

Ca 11.45 kom min läkare in, samma läkare som jag träffat på gynekologen tidigare i oktober och hon undrade om jag hade ångrat mig och om jag hade några frågor och bad nästan om ursäkt för att jag fått kallelsen så snabbt. Jag sa nej jag har inte ångrat mig det här blir bra och att jag var nervös för narkosen. Hon muntrade dock upp mig och sa att det nog skulle gå bra! Därefter kom sjuksköterska A och sjuksköterska B in och rullade ut min säng med mig till okänd ort med min lagkamrats ”lycka till!” klingande i öronen.

Jag och sängen placerades bakom en vikvägg i en alkov där sjuksköterska C, D, E och F i omgångar hälsade på mig och försäkrade sig om att jag var den person som skulle steriliseras idag. De bad om ursäkt för att de tjatade men jag sa att hellre vara säker än osäker på ett sådant definitivt ingrepp!

Sjuksköterska D satte 1 liter saltlösningsdropp på mig via armventilen, för att motverka uttorkning, och sedan kom sjuksköterska E tillbaka för att tvätta mig. Tvätta mig? Ännu mer? Jaha, okej då. Sjuksköterska E knäppte upp min rock och drog ner mina sjukhusbrallor en aning och satte sedan igång med att raka mitt venusberg. En ganska... unik... upplevelse... Men av förklarliga skäl behövde det vara rent där i och med att läkaren skulle lägga ett av de två snitten just ovan venusberget. Sedan skrubbade hon min buk mellan naveln och venusberget med ännu en svamp Descutan. Renare hud har jag nog aldrig haft i hela mitt liv... Inte ens ett kvalster kan ha överlevt!

Därefter kom sjuksköterska F tillbaka och hämtade mig. Nu. Nu skulle det hända. Dags att backa ur? Hell no! Jag rannsakade mig själv, jag gjorde det verkligen! Om jag inte ville göra detta så var det dags för den lilla känslan att hoppa upp och ner nu med det handskrivna plakatet ”Rädda äggledarna!”. Men inget hände. Förutom en känsla av lättnad. Faktiskt. Jag ville verkligen ha det gjort. Det var rätt. Så jag tog min lilla påse koksaltlösning i handen och såg till att inte fastna med slangen någonstans och tog steget in i operationsrummet.

Där mötte mig sjuksköterska G, H, I, J och gynekologstolen...Gynekologstolen!

Jag mitt arma nöt hade tänkt få behålla lite värdighet genom att ligga platt som en fndra på en brits men icke! Jag uppmanades att ta av mig sjukhustrosorna och dra upp rocken och lägga mig till rätta med benen i vädret. Ni vet vad jag menar, tjejer... Hur som, sjuksköterska G, H, I och J var alla mycket mycket sympatiska.

Alla sjuksköterskor i alfabetet hade varit otroligt trevliga och mjuka och klappat mig på axeln och frågat hur jag mådde. Så det var inte så illa i alla fall. Min högra ventilarm placerades på en egen liten brits och min vänstra oventilade arm fick ligga raklång bredvid mig. Men då tyckte sjuksköterska G att jag ju inte skulle behöva ligga med den stackars handen mot metallstolen och det blev ett fasligt spring efter en lagom stor kudde att vila den lilla på. Sjuksköterska H tyckte synd om mig för att jag hade så kalla händer (händer varje kylig säsong) och jag fick min kudde och mitt täcke från vilosängen. Över lag var deras omsorg så otroligt hjärtevärmande att jag blev fnissig. De var så söta med alla sina små klappar och puffande med täcke och kudde! Sjuksköterska H informerade mig om att jag nu skulle få sömnmedlet insprutat via ventilen och sjuksköterska G placerade en syrgasmask över min mun och näsa.
 

Det sista jag minns är sjuksköterska Gs vänliga ansikte som önskar mig god natt.

Jag vaknade. Tittade på klockan på väggen rakt framför mig. 2.30?! Men herregud, jag var vaken redan!? Hade de över huvud taget opererat mig? Jag kände ingen smärta alls. Eller jo. Lite. I axlarna. Aha. Luften ja. Men buken då? Jag lyfte sömndrucket på täcket. Jo då, två kompresser satt på plats – en vid naveln och en ovan venusberget. Jag noterade även att någon pillat in världens i särklass största dambinda mellan benen på mig. Okej, så mensen kom under operationen... ja det kunde jag väl ge mig fan på... Min läkare kom in och berättade för mig att allt hade gått bra, inga problem alls. Jag sa lite suddigt något om att åh vad bra och kolla jag är vaken redan! Därefter kom sjuksköterska C och D tillbaka och frågade om jag mådde illa eller om jag ville ha lite fika i 6-bäddssalen. Jag suddade vidare om att det var alltid dags för kaffe och kolla jag är vaken redan!

Väl på min plats i vilosalen igen träffade jag min lagkamrat och vi språkades vid en stund medan jag girigt drack vatten, äppeljuice och kaffe och mumsade i mig 2 mackor med ost, gurka och kalkon. Jag lovar att det var det godaste jag någonsin ätit. Jag informerade min lagkamrat mellan tuggorna om att kolla jag är vaken redan!

Vid klockan 16.00 klappade sjuksköterska D mig lite snällt på axeln så att jag vaknade ur min halvslummer och frågade mig om jag ville gå på toa. Jag fick min påse dropp och kunde utan problem gå på egna ben utan stöd till muggen och göra det jag skulle utan missöden.

Det kände som dags att åka hem. Sambo blev alldeles chockad när jag ringde och höll på att snubbla på sig själv när han mentalt gjorde omplaneringar med barnpassning och mat. Var jag vaken redan!?

Cirkagurka klockan 18.00 var jag hemma igen med en bytta glass vilandes i en Hemköpspåse. Syrgas är inte roligt för halsen, kan jag berätta. Man blir oerhört torr och får lite ont, känns som Halsfluss ungefär, men i skrivandets stund har det nästan försvunnit. Och jag har glass.

Hur mår jag nu då?

Jag känner mig svullen kring buken, har ont i axlarna och bröstmusklerna och en lätt mensvärksliknande molande känsla i magen och det känns spänt och ömt kring de två snitten. Utöver det, inget alls. Det är överkomligt, men herreminje vad jag kommer sova gott i natt!




Inte porr! Min buk efter operationen -
kompresser över navelområdet och venusberget.


Dessa ska sitta på i 2-3 dagar, därefter avlägsnas försiktigt 
och såren ska varsamt hållas rena, helst bara med vatten.

Ångrar jag mig?
Nej! Inte alls.


Jag känner mig snarare lättad för att jag äntligen fått min sterilisering gjord.
Det här var rätt beslut för mig och inget att skämmas för.

Jag hoppas att jag har kunnat ge lite sken över hur en kvinnlig sterilisering går till i praktiken från perspektivet hos en som verkligen gjort det. Det kände jag nämligen att jag saknade lite innan min egen operation. 
Jag hade alla fakta och alfabetets alla godaste sjuksköterskor och en jättebra läkare, men ibland vill man bara höra berättelsen från en som faktiskt varit där som patient.

Dagens stora rosenbukett till personalen
på kirurgen på Capio Lundby Sjukhus!







UPPDATERING 2013-07-12, Idag är jag 31 år gammal.
 
Hur känns det så här flera år senare? Frågan alla ställer sig?

Jo, jag ångrar mig inte en sekund! Mitt beslut var mitt och jag står för det.

Och inte trodde jag någonsin att det skulle påverka så många! Kommentarfältets alla inlägg gör mig nära på mållös, så jag har gjort ett inlägg riktat till alla som kommenterat, publicerar det även här med hopp om att de berörda ska se det och förstå hur mycket era ord betyder för mig:

Jag vill säga ett stort och varmt TACK till alla er som skrivit till mig och stärkt mig genom era fina kommentarer och berättelser om era egna erfarenheter! Jag är så glad att min berättelse betyder något, trodde aldrig att den skulle påverka så många. Jag har varit väldigt dålig på att ge feedback på era fina kommentarer så jag vill här, igen, säga TACK! Ni rockar!

Till dig som frågade om man bör berätta för sin partner om sin sterilisering: Ja, det tycker jag. Jag tycker att man ska och kunna vara ärlig om det, för säger man att man inte KAN få barn finns risk för att partnern när ett hopp om "konstgjord" graviditet eller adoption. Om din partner inte accepterar ditt beslut så tror jag inte att ni kommer bli lyckliga tillsammans om ni inte båda delar viljan att inte ha barn. Jag vet att det fortfarande är hemskt stigmatiserat att välja bort barn, men var stark och stå för ditt beslut! Oavsett om du genomför en sterilisering eller inte!

VARMA KRAMAR TILL ER ALLA!
/Sofie

43 comments:

Apmel said...

Vilket bra blogginlägg!! Så jävligt bra!! Om nu en avatar med en sextioårig manlig förare får uttrycka sig så i detta kvinnliga sammanhang?

Sofie said...

Apmel; Så klart du får :-D Tackar tackar!

Lola said...

Åh, kära kusin, hade ingen aning att du gick och tänkte så, men vad skönt att du har gjort något du i märgen känt varit rätt och att du mår bra av det beslutet! Det här måste absolut vara till fördel för de kvinnor som tänker i samma banor, det känns något tabu med oviljan till barn (eller har jag fel?)som kanske gör att den som funderar på det och vill ändock drar sig tillbaka. Många kramar!

Sofie said...

Kusin Sötvitamin; Tror att du har rätt i det, att det är ett tabuämne... jag har mött varierande åsikter beträffande min vilja att inte ha barn/sterilisera mig - de flesta har gått ut på att jag inte blivit tagen på allvar eftersom man SKA vilja ha barn som kvinna :-P Somliga vet inte hur de ska hantera det heller utan har helt frankt bytt ämne mitt i en mening! Rätt skumt det där... Vi är mer normativa än vad vi vill kännas vid ;-) KRAMAR! Förresten, dina nya skor är störtsköna!!!

KSena said...

Att inte vilja ha barn är så tabu som det finns. Go you för att vara modig och faktiskt våga skriva om hur det går till och tankarna runt ditt beslut. :-) Skönt att allt gick bra dessutom och att du var så bra bemött! Sånt är definitivt värt många rosor. :-) Heders!

Sofie said...

Ksena; Kramar :-D

Lina said...

Härligt Sofie! Du är så modig som gjorde det trots att du var nervös för narkosen och trots att det fanns en mellanväg. Och för att du skriver om det, för inte fan är det egentligen nåt att skämmas över att man inte vill ha barn! Själv blir jag förvandlad till en liten livrädd varelse så fort jag kommer i närheten av sjukhus... Känner väl igen de tjusiga nättrosorna och överdimensionerade bindorna, de är samma som man får efter förlossningar.
Och jag känner ju tyvärr igen det där med skammen lite också, när man bryter mot förväntningarna på det där med att skaffa barn genom att det inte gick som det skulle. Ja, du vet.
Långt och svamlande inlägg, men kontentan är att jag tycker att du är så jäkla tuff! :)

Sofie said...

Lina min vän... DU är modig och tuff och cool som tusan! Massa kramar!

Wizanna Hax said...

Bra skrivet. Och modigt.

Kramisar.

Mathilda said...

Hittade av en slump detta inlägg och vill verkligen berömma dig för det. Jag går inte i några sådana tanker överhuvudtaget även om jag inte vill ha barn. Men det är så skönt att läsa om hur säker du är. Tack för en bra text!

Sanna said...

Åh, precis vad jag letade efter när jag googlade sterilisera. ;)

Jag går också i steriliseringstankar sedan tonåren, men har några månader kvar till 25 och har inte riktigt bestämt mig för om jag vill göra det nu i vår eller vänta ett tag till.

Det var otroligt skönt att hitta en solskenshistoria för en gångs skull, trevliga läkare, fantastiska sjuksköterskor från hela alfabetet och en okomplicerad operation. Så tack för att du ger mig mer kött på benen inför mitt steriliseringsbeslut.

Wallander said...

Hej!
Jag hittade hit när jag surfade omkring för att hitta något ställe i Sverige som genomför en kvinnlig sterilisering. Själv tillhör jag Jämtlands läns landsting, och de utför bara kvinnliga steriliseringar av medicinsk anledning.. sååå, jag letar! Har mailat Lundby och några andra sjukhus och ett privat.
Förbannat intressant att läsa din historia.

Vampi said...

kanonbra inlägg:) och yay till dig som vågade göra det:)
jag har sagt sen jag var 9 år att jag inte vill ha barn och står för det än... jag SKA inte ha några ungar jag gillar inte ungar och vill absolut inte ta hand om nån avkomma...usch fy och blää.
men att sterilisera mig vill jag inte (jag e rädd för sjukhus)nu e jag för gammal för att föda barn tror jag (45) och jag har min p spruta som funkar kanonbra - slipper pms och mens oxå det gör man ju inte med steriliseringen.
Det är ju så hemskt att va kvinna och inte vilja eller ens tycka om snorungar i mångas ögon, men det skiter jag högaktningsfullt i!!! Jag tänker inte befolka jorden därmed basta!!
pöss see you inworld:)

Anonymous said...

Jag gjorde det för en vecka sen, i västerås, enda skillnaden var att jag slapp special tvålen och privat rakningen, men annars var det precis så=) Jag önskar man kommer på att lägga en lapp med en sån här berättelse bland bunten med papper man får hem innan, Jag är grymt nöjd,jag är för visso också 28, men har 4 barn. Är man säker är det grymt befriande!

Callisto said...

Tack för detta inlägg. Så härligt att få läsa en så genomgående beskrivning av vad det är som sker och hur tankarna kan gå. :)

Anonymous said...

Tack för denna läsning!!
Är själv en ung tjej som funderat länge på sterilisering, då jag är helt säker på att jag inte vill ha några barn alls. Det har dock varit otroligt svårt att få tag på information (som redan sagt). Otroligt tacksam för ditt inlägg! :)))

Sandra said...

Tack för ditt inlägg! Jag har själv bestämt mig för att sterilisera mig (vilket jag tänkt på de senaste 10 åren, är 30 nu). Känns väldigt tryggt att läsa din historia, jag förstår nu vad ingreppet innebär. ha det bäst!

namasté said...

tack! skit bra inlägg, suttit och sökt svar för jag vill sterilisera mig, nu genom dig ringde jag lundby, ah! efter att ha ringt fem andra instanser fann jag äntligen någon som genomför detta ingrepp, och så har du skrivit hur det går till.. halleluja! skit bra! vet jag vad jag har att vänta! underbart! tack till dig från mig!
Jessica

Anonymous said...

Hej tack för ett underbart inlägg. Skall göra min sterilisering om 8 timmar så det var kalas att få läsa hur den gick till :-)
Mvh Jeanette

Smedgatan1@hotmail.com

Anonymous said...

Hej. Jag ska sterilisera mig imorgon. Fick en återbudstid hastigt och lustigt. Äntligen!! Jättebra att läsa om din operation och dina erfarenheter innan man själv ska dit. Du har besvarat många av mina frågor :-)

Tack!!

Sara said...

Vill bara säga; TACK!

Särlan said...

Vilket bra inlägg! Själv har jag aldrig varit särskilt intresserad av att få egna barn, fram till för ett par år sedan. Min man och jag drabbades av en plötslig rädsla för att bli gamla och ensamma, att inte ha något nytt spirande omkring oss när vi förtvinar ut i intet.

Det är förmodligen detta uppvaknande som brukar kallas för den biologiska klockan. I alla fall så bestämde vi oss för att testa. Det gick lysande fram tills att jag fick missfall i v 13.

Efter det fyra till i varierande veckor. Utredning visade inte på några fel, men ändå gick något snett. Sista graviditeten utvecklades till en mola (tumörliknande vävnad). Hade dock tur och klarade mig lindrigt, slapp cellgifter.

Modet har börjat tryta och ända sedan i somras har jag haft en känsla av att nu får det fan räcka. Nu har tåget gått, liksom. Varför försöka vidare? För att vi så himla gärna vill ha barn, eller för att vi inte vill acceptera ett misslyckande?

Har haft spiral i alla år, men det fungerar inte alls längre. Vägrar hormoner. Funderar starkt på att sterilisera mig, men det är ett stort beslut. Känner mig pressad av alla känslor av vad man borde. Det "normala" är ju att vilja få barn.

Och jag är rädd för att min man ska känna att jag sviker honom, att han ska vilja ha barn fast han inte vet det själv. Han tycker att vi ska avvakta, men jag tror att jag vill få det gjort så snart som möjligt.

Måste nog klura lite till. Tusen tack för ditt inlägg, hjälper nog många på vägen. ;-)

Särlan said...

Hej igen!

Måste bara fråga en sak, om jag får lov. Hur lång tid tog det att läka efter operationen? Och har du haft funderingar efteråt om du gjorde rätt eller fel, eller har det känts lika bra hela tiden sedan du gjorde ingreppet?

Sofie said...

Hej Särlan :-)

Du får absolut fråga! Att läka tog någon dryg vecka om jag minns rätt. Jag var lite svullen i kroppen i ca 3 dagar efteråt på grund av att de blåste upp buken med luft. Jag minns inte att det någonsin gjorde speciellt ont egentligen. Det är så väldigt små snitt de gör.
Jag har ärligt inte ångrat mig en endaste sekund, det har bara känts rätt - men det är hur jag känner, alla är olika!

Särlan said...

Ok. Tack för ditt svar! Själv känner jag mig väldigt säker på ingreppet, men är lite orolig för själva operationen. Men det är otroligt lugnande att läsa om dina upplevelser.

Din berättelse avdramatiserar och gör det hela pratbart. Fast det är ju en stor grej förstås, ett stort beslut. Gillar att du inte prackar på andra, för det är ju ett högst personligt val som måste kännas helt rätt i magen.

Men utan din sida så hade jag nog inte vågat ta steget fullt ut, för sånt här "ska" man ju varken prata om eller göra.

Anonymous said...

Jag önskar de var lika noggranna inför aborter... Jag blev pressad till abort av personalen och ångrar det än idag... Nu kan jag inte längre få barn och kommer alltid ångra det. Tycker det dock det jättebra att folk som vet att de ej vill ha barn ser till att ej skaffa det, så det är inte så att jag är "emot" aborter. Önskar bara att läkare/sköterskor kunde vara lite mer uppmärksamma...

Rebecca said...

Tack för denna berättelse! Jag är också lika inställd som du på att inte skaffa barn och nu vet jag vad jag har att vänta mig.

Anonymous said...

Hej! Jag tycker att du är jätte modig som gjorde något så stort som att sterilisera sig. Det är så tabu att säga som kvinna att man inte vill ha barn, tyvärr. Jag är 29 år och har ännu inte känt av en så kallad biologisk klocka, vet inte varför? Jag har under hela mitt liv varit omringad av små barn i familjen då jag är yngst och alla syskon skaffade barn. Visst jag kan sitta barnvakt och så om jag känner mig tvungen att ställa upp, men jag kan inte påstå att jag gör något särskilt då...tycker att det är så himla tråkigt. Jag tycker att de är som sötast och "lätthanterliga" som spädbarn och pussar på de jätte mycket då, men sen tröttnar jag. Ingen ålder efter det är rolig, fy sjutton! Jag har fått kalla handen ett X antal gånger då jag har uttryckt att jag inte vill ha barn, men vadå jag vill vara nr.1 i min mans liv...super ego, jag vet. Dessutom blir man f*n inte ens gift om man säger sånt här inom vår kultur, vilket gör mig lite skraj för jag vill ju egentligen inte förbli ensam i resten av mitt liv :(. Nu till min fråga: måste man säga att man har steriliserat sig till killen man träffar? Kan han få reda på det om inte man själv säger det? Jag har inte steriliserat mig, men jag har funderat länge på det och jag vet att det här är nog det mest avskyvärda att göra mot någon och inte säga sanningen. Men varför kan man inte bara säga: jag kan inte få barn?
Jag behöver verkligen råd om det här om du skulle kunna ge din åsikt eller ifall någon annan läser detta om ni också kan säga vad ni anser om det hela? Tack för en intressant läsning, jag känner mig mer insatt i hur operationen går tillväga nu.
Kramar

Anonymous said...

Av en slump (googelslump) hittade jag denna text å är tacksammare än tacksammast! Du sätter ord på mina tankar som snurrat sen tonåren. Jag är nu 36, heligt trött på p-piller som strular å en kropp som inte mår bra av nästan 20 år med konstgjorda hormoner. Jag vill absolut inte ha barn. Jag förstår verkligen inte hur en unge skulle kunna berika mitt liv, jag känner bara tvärtom, min sambo likaså - mycket tacksam för att han tycker likadant som jag.

Jag har inte helt vågat tänka sterilisering fullt ut - tills för nåt år sen. Har mötts av massivt motstånd från omgivningen, å förstår inte varför folk inte kan respektera att jag känner annorlunda, jag måste ju alltid acceptera att folk skaffar barn... Idag är jag 100% säker på att sterilisering är det enda rätta för mej. Har bokat tid för konsultation, och med din historia angående operationen är själva ingreppsrädslan mycket mindre nu.

Återigen TACK för att du delade din historia! Tack för att du är modig och lyssnar på dej själv! Tack för att du satte ord på mina funderingar :-)
Kram A

Sofie said...

Jag vill säga ett stort och varmt TACK till alla er som skrivit till mig och stärkt mig genom era fina kommentarer och berättelser om era egna erfarenheter! Jag är så glad att min berättelse betyder något, trodde aldrig att den skulle påverka så många. Jag har varit väldigt dålig på att ge feedback på era fina kommentarer så jag vill här, igen, säga TACK! Ni rockar!

Till dig som frågade om man bör berätta för sin partner om sin sterilisering: Ja, det tycker jag. Jag tycker att man ska och kunna vara ärlig om det, för säger man att man inte KAN få barn finns risk för att partnern när ett hopp om "konstgjord" graviditet eller adoption. Om din partner inte accepterar ditt beslut så tror jag inte att ni kommer bli lyckliga tillsammans om ni inte båda delar viljan att inte ha barn. Jag vet att det fortfarande är hemskt stigmatiserat att välja bort barn, men var stark och stå för ditt beslut! Oavsett om du genomför en sterilisering eller inte!

VARMA KRAMAR TILL ER ALLA!
/Sofie

Helena Pernefors said...
This comment has been removed by the author.
Anonymous said...

Jag är en kvinna på 37 år som aldrig någonsin tvekat över mitt beslut att jag inte skall ha barn.
Jag har känt, och känner, mig ofta ifrågasatt över detta beslut, som om det vore något abnormt.
För mig är det inte så märkvärdigt som omgivningen tycks anse. Vissa vill, andra vill inte, det är inte konstigare än så.
Jag har dock inte vågat ta steget och sterilisera mig pga min skräck för ingrepp och vad som skall hända med kroppen rent hormonellt efteråt.
Dina båda berättelser om hur det gått till och hur du mår efteråt är det bästa jag läst angående sterilisering. De borde användas i upplysningssyfte av offentliga sidor som behandlar ämnet, eller hamna i någon broschyr om sterilisering, som en berättelse ur verkligheten. Du skall ha ett stort tack för att du skrev detta och rätade ut många frågetecken. Du har gjort en stor insats. Kram Karin

Anonymous said...

Jag sa redan när jag var 13 år att jag aldrig skulle skaffa barn. Folk tyckte att "jaja, det kommer ändra sig" men det har det inte gjort och snart blir jag 35 år. Min kropp har kraftigt sagt emot alla preventivmedel som p-spruta, p-piller, p-ring och mina slemhinnor klarar inte av kondom. Jag orkar inte längre. Så jag har tagit beslutet att sterilisera mig. Bokade tid för samtal idag och fick en tid på min födelsedag. Det får bli en present till mig själv, att jag vågar ta steget ut och faktiskt göra något åt min kropp. Jag vill ju ha sex, men absolut inte bli mamma på några som helst villkor.

Min partner blev ofrivilligt pappa med sitt ex men det är ett liv han aldrig skulle ha valt om han fått säga något om saken. Han älskar såklart sin dotter men vill absolut inte ha fler barn. Det känns skönt att han också är med på noterna även om det är mitt beslut.

Jag hittade din blogg när jag sökte efter info om sterilisering och det känns som att jag skrivit den själv. Du satte verkligen ord på mina tankar. TACK!

Anonymous said...

Sökte på steralisering och hitta hit, är 34 år och har fått 4 välskapta pojkar och är nöjd nu:) Tack för att jag fick läsa din blogg om hur det går till, ska nu boka en egen tid och slippa alla p piller och biverkningar av det. /Anette

Anonymous said...

Jag är 25 år och är nyligen steriliserad. Det var väldigt underhållande att läsa din historia då det lika gärna kunde varit min egna! (Förutom att jag inte hade kunnat skriva den hälften så bra!) Till skillnad från dej är att jag har sedan uppvaket haft väldiga smärtor! Men med tanke på att jag slipper piller och oro resten av mitt liv och är väldigt nöjd ska jag nog stå ut dessa onda dagar :) Tack för bra läsning!

Mintkvakan said...

Tack för ett inlägg som i princip svarade på alla mina frågor jag hade inför min sterilisering som ska ske imorgon den 3/2.

Underbart!

Kan dock erkänna att jag inte kommer vara världens bästa patient då jag varken kommer få inta varken morgonkaffet eller morgonröken... *suck*

Men återigen tack för ett bra inlägg!

Cake said...

Nu är det fyra veckor sedan jag steriliserade mig och vill berätta att ditt blogginlägg var jättebra att läsa innan :).

Undrar dock en sak, nedre delen av magen ömmar fortfarande om jag ligger på mage, ligger på sidan och stretchar ut ståendes med armarna upp, brukar det vara så?

Sofie said...

Hej Cake!

Jag är ledsen för sent svar.
Tack för din kommentar :-)

Jag upplevde aldrig det du beskriver så jag tycker att du ska ta kontakt med din vårdcentral eller din läkare. Inget kul att ha ont och det ska du inte behöva ha!

Hoppas att det löser sig.

Sofie said...

Och till alla!

Tack fina ni för era kommentarer. Det gör mig varm i hjärtat att jag kunnat hjälpa till och reda ut lite frågetecken :-) Och att ni skriver och berättar om era erfarenheter är jättebra! Vi stöttar varandra och lär av varandra på det sättet.

TACK!

Ledsen att jag kan vara rätt sen med att svara på frågor, det kan gå rätt lång tid mellan blogginläggen men jag kollar då och då! Och fråga på :-)

Author7 said...

Tack för ett bra inlägg om hur det kan vara att sterilisera sig som kvinna. Jag gick en lite bättre översikt om vad som händer i praktiken vid en sterilisering. Jag vill också på att göra det men det får nog blir nästa år. Jag vill inte heller ha några barn och har aldrig velat ha det. Jag vill hellre satsa på min karriär och resa mycket än att skaffa familj.

Jenny Franzen said...

Hej Riktigt bra skrivet, jag har oxå tagit beslutet och göra en sterilisering , har ätit olika preventivmedel sen jag var 16 så nu får det vara nog!, jag och min nuvarande sambo är överens men det är ju ändå mitt beslut, för vi ska inte ha några barn och jag är sååå glad att jag hittade din blogg och läste om detta. för jag och min sambo får jämt frågan varför vi inte ska ha barn och sen så har mina "vänner" tagit avstånd från våran sida när vi berättar att vi inte ska ha barn. Jag har ändå ett skäl att inte kan bli mamma pga en arbetsolycka med det är inte därför jag kommer att göra detta. För jag är nu i det första stadiet, har pratat med en överläkare eller vad det heter på kvinnokliniken i Linköping och hon tyckte att det var mitt beslut att prata om en sterilisering men hon ville ändå ge mig ett förslag om spiral men jag känner att inte att det ändar mitt beslut, fyller 31 år nu i sep, så nu kommer hon att höra av sig och då ska vi boka in en tid.
Åter igen en härlig blogg inlägg. :)

Sofie said...

Tack för att du delade med dig av detta (och tack Google för att jag hittade hit!). Du besvarade i princip alla frågor jag ställt i mitt huvud 1893729474 gånger de senaste 8 åren... Tack! Kram!!!

Anonymous said...

Tack tusen gånger om. Skall sterilisera mig och genomgå värmebehandling av livmodern. Jag är helt säker på mitt beslut men själva ingreppet känns läskigt. Din text har gjort mig lugnare.