Saturday, September 3, 2011

Om att bokprata

Jag är utbildad informationsspecialist med inriktning på klassifikationssystem, indexering och digitaliseringsfrågor i biblioteks- och museimiljöer.

Jag är inte barnbibliotekarie.

Förutom den där 5 poängskursen jag tog i biblioteksverksamhet i läsovana miljöer.

Men, jag är inte barnbibliotekarie.

I våras och nu i fredags har jag hållit i bokprat för lågstadiebarn. Grupper om 27 barn åt gången, förvisso uppdelade i lag om 2. Men likväl, 27 barn år gången.

Och det var faktiskt kul.

Inte för att jag tror att ungarna är speciellt imponerade, men tja... de går därifrån med böcker i alla fall och jag har redan bokat in mig på bokprat i klassrummen med klass 2 och klass 3 i den lokala låg- och mellanstadieskolan. Hur tusan hände det?!

Tja, dels beror det på att jag jobbar som folkbibliotekarie och på folkbibliotek har man alla sorters uppgifter. Med tanke på hur det ser ut i skolåldrarna med läskunnighet och diverse rapporter som varnar om sjunkande kunskapsnivåer, känns det rätt bra att faktiskt satsa på kidsen. Dessutom, eftersom jag är ansvarig för en av filialerna i kommunen så är det rätt bra att få direktkontakt med ungarna och faktiskt få höra VAD de vill läsa om.

Reading, it's good for ya!

Jag har kunnat dra upp några riktlinjer för vad det är för böcker ungar av idag, i södra Norrland, gillar att läsa om. Det är :

1. Spännande böcker
2. Hästar
3. Mysterier
4. Fantasy
5. Roliga böcker


I want all of your scary books!

Jag har i dagarna beställt ca 60 böcker, för åldern 6-9 år, som nästan uteslutande rör sig på det temat, eftersom de böckerna tar slut på bibblan i och med att klasserna lånar dem på långlån.
Några författare som ungarna inte verkar få nog av är Jo Salmson som ligger bakom bokserien Tam Drakriddaren, Lin Hallberg som ligger bakom böckerna om hästen Sigge, Martin Widmark som bland andra skriver böckerna om LasseMajas Detektivbyrå och Adam Blade som skriver på sin mastodontfantasyserie Beast Quest.

Att bokprata är fasen inte så lätt, har jag upptäckt... mitt allra första bokprat gick nästan åt skogen faktiskt, eftersom jag måste tänka mig för när jag pratar med kids. Sofie pratar nämligen flytande sväriska och kan utan att mena det lägga in ett lite olämpligt ord både här och där. Dessutom kanske inte ett gäng sjuåringar fattar vad "kommunikation", "akademisk" och "korrugerad" betyder, så där på rak arm. Och de är inte speciellt mottagliga för ironi, även om de själva tycker att de är bad ass. Dessutom kan sjuåringar inte sitta still i mer än max 20 minuter innan det rent biologiskt börjar rycka i armar och ben på dem. Mitt första bokprat hade jag förberett mig med 5 böcker. Mitt andra bokprat skalade jag ner det till 3 böcker och då måste man vara rätt teatralisk på den tredje boken så att ungarna inte ska somna.


If I put on big glasses and look smart, no one will notice that I am asleep...

De första bokpraten jag höll i valde jag att läsa högt för barnen ur en utvald lättläst bok. Tidsaspekten styr sådant och nu i veckan kände jag att det kanske skulle bli tight om tid om jag gjorde något liknande. Det finns både för och nackdelar med att läsa högt - fördelen är att ungarna får ett prov på vad boken handlar om och nackdelen är att det ökar på tiden de får sitta stilla... Däremot funderar jag på att höra med lärarna om jag kan läsa lite högt när jag besöker barnen i deras eget klassrum.
En styrka jag har är att jag är rätt bra på att härma dialekter och förställa rösten. Sådant går hem när man läser högt, kan jag säga.

När man bokpratar för lågstadieungar kommer man att märka av några saker:
1, Man blir konstant avbruten av någon som kryper iväg eller börjar dunsa med någon kroppsdel mot en vägg, stol eller golvet.
2, Det finns alltid minst ett gäng med buskillar som börjar buffla på varandra.
3, Det kommer alltid följdfrågor på varenda sak man säger vilket gör att man lätt tappar bort sig.
4, Barn i grupp väsnas.
5, Man måste vara TYDLIG och saklig, lite som att hantera en kull med valpar.

Jag: "... och den här boken handlar om tre vänner som heter Vilma, Viktor och Viking och..."
Unge 1: "VIKING! Hihihi!"
Unge 2: "MIN BROR HETER VIKTOR!"
Unge 3: "Vad gör dom då???"
Lärare : "Tysta och lyssna nu på Sofie!"
Jag: "Ja ehm... var var jag nu..."

Lite kul är det med följdfrågor. Som när jag sa att Tsatsiki, i boken "Tsatsiki och Morsan" av Moni Nilsson-Brännström, inte var någon superhjälte men att han klarade sig bra ändå för att han var modig, och fick frågan "Varför är inte han någon superhjälte?". Sen var hela klassen full av superhjältar...

De böcker jag har pratat om som har fallit ungarna (7-8 år) i smaken har i alla fall varit:

"Vitello får en vän" av Kim Fups Aakeson (Sjukt rolig bok att läsa högt!)
"Vampyren" av Ewa Christina Johansson
"Kartkatastrofen" av Ingelin Angerborn

En annan sak jag har upptäckt är att man för det mesta måste ta i ungarna för att få deras uppmärksamhet. Som när alla springer runt och letar efter spännande/roliga/mystiska böcker och pratar i mun på varandra och det börjar bli för stimmigt, då kan man sällan bara försöka överrösta dem och be dem prata med små bokstäver (som min pappa brukade säga). Nej, man måste gå in i klustret och lägga en hand på axeln och fånga deras blick, för annars ignorerar de en. Jag hade aldrig vågat ignorera en vuxen när jag var 7 år gammal, men tiderna förändras tydligen.


Everyone who thinks people should keep calm when visiting the library, hands up!

Att samarbeta med klassernas lärare är för mig A och O. Jag känner inte ungarna och jag kan omöjligt hålla reda på alla samtidigt som jag ska försöka hjälpa dem att hitta böcker. Att då ha lärare som aktivt går in och motverkar kaos är superviktigt. Plus att det blir mycket roligare när man av läraren kan få lite info om vad klassen rent generellt gillar och om det finns några som är extra mycket busfrön och om det finns några som är väldigt blyga.

Jahapp... så... nu är man bokpratare också!

Foton från www.freedigitalimages.net
Foto 1 av Arvind Balaram
Foto 2 av Stuart Miles
Foto 3 av Phaitoon
Foto 4 av anankkml

3 comments:

KSena said...

Efter att nästan ha skitit på mig under mitt första bokprat på den problem-skola jag jobbade på... så måste jag säga att bokprat är ganska kul. :-)

Jag körde däremot på att försöka få igång en dialog med barnen om böcker varje gång och varför man skulle läsa just denna bok... Funkade bra, kan jag säga. Barnen höll uppmärksamheten på mig hela tiden, och efter att ha diskuterat en viss bok så ville de att man skulle läsa lite ur den. Lite som att fiska, faktiskt. Man fiskar upp barnens intresse och sen får man hålla fast det på kroken. ;-)

Erika W said...

Jisses vad du har skrivit. Och skrivit bra, och intressant! Jag måste börja läsa mer regelbundet. :-D

Sofie said...

KSena: Att fiska var en bra liknelse :-)

Erika: Tack :-)