Wednesday, December 23, 2009

Om det osannolika som blir sannolikt

När jag börjar tappa hoppet om mänskligheten (jag kanske tittar för mycket på nyheterna?), försöker jag tänka på The Christmas Truce.
Berglin

Wednesday, December 16, 2009

Som ett vykort...

Häbbre' = Härbärge

Är det måhända tomten som springer förbi?
Eller är det kanske min pappa i sin röda AlfaRomeo-jacka?


Och granen står så upplyst och grann på gården...

Det kom 3 decimeter snö på ett dygn!

Thursday, December 3, 2009

Om att fatta stora beslut - Kvinnlig sterilisering

Att som kvinna välja att sterilisera sig är inget lättvindigt beslut. Det ÄR en permanent lösning för den som inte vill ha barn, oavsett anledning. Försök har gjorts att häva ingreppet men resultaten är så pass nedslående att det inte är mödan värt. Är du steriliserad så är du, punkt slut.
Även om det finns en liten liten risk för en steriliserad kvinna att faktiskt bli gravid, om ett ägg mot förmodan skulle hitta en liten lucka och trilla ner i livmodern, så är det inget att hoppas på för den som skulle råka ångra sig. Som sagt, det är inget lätt beslut att fatta.
Är du inte 100 % säker på att du inte vill ha barn i framtiden. 
Gör det inte! Låt bli!

Sätt då för allt i världen in en spiral i stället, vilket är det alternativ som 
barnmorskor och läkare kommer att föreslå som steget innan en sterilisering. 
Den kan sättas in under narkos, om man vill.

Om du däremot ÄR 100 % säker på att du inte vill ha barn, sterilisera dig.
Det är ett bra alternativ om du inte vill behöva sätta in främmande föremål 
i kroppen à la p-stav eller spiral eller knapra p-piller eller minipiller.

Jag steriliserade mig idag och jag ångrar det inte en sekund!
Min sterilisering är ett mycket väl övervägt beslut som egentligen varit under beaktande sedan jag var tonåring. Av mycket förklarliga skäl får en tonåring inte sterilisera sig om det inte skulle ligga något mycket specifikt skäl bakom. När jag var 22 år gammal frågade jag för första gången om jag fick sterilisera mig, men fick ett blankt nej. Även det förståeligt, jag var ung och det finns en etablerad förväntan på att 22-åriga unga kvinnor kommer att ändra åsikt inom några år, vilket väldigt många av dem gör. De som liksom mig, inte ändrar sig, kan vänta tills vi fyller 25 år för då har vi faktiskt laglig rätt att sterilisera oss om vi vill enligt Steriliseringslagen (1975:580) § 2! Jag skulle dock personligen rekommendera ytterligare lite väntetid på det personliga planet, bara för att rätten att få sterilisera sig inte behöver innebära att man då på sin 25-års dag måste göra det... bara för att!

Jag fyllde 28 år i år. I över 10 år har jag alltså gått och funderat, övervägt, försökt, tvingat mig till tanken på att bli gravid och föda ett alldeles eget barn. Jag kan bland mina få men stadiga pojkvänner sett i alla fall 2 mycket goda potentiella fäder. Men, det har inte ryckt det allra minsta lilla i mina äggstockar efter att få bli befruktad. Snarare har jag känt skuld och skam över att jag inte vill, men att de kanske skulle vilja ha en avkomma... och så vill inte jag... och att bli gravid för att man skäms, är väl en jävligt dålig idé!? (Det bör tilläggas att ingen av dessa 2 individer någonsin krävt några barn av mig, de var/är perfekta gentlemen!)

Jag vill inte ha barn. Jag gillar inte barn. Jag har aldrig gillat barn. De skriker, luktar illa och fattar inte vad man säger till dem. De hittar på hyss och lyssnar inte när man säger till dem att nej lille Olle du ska INTE slå lille Pelle i huvudet med en spade och skratta för lille Pelle blir LEDSEN då! Och inte får man ge ungjävlarna en örfil heller... Jag var en hemsk unge emellanåt - sur som gammalt sillspad, vresig och trotsig och fick för mig att sätta mig ner i hörnet av en simbassäng och vägra komma upp när min då tonåriga kusin bad mig om det - och hon hade fått ansvaret för mig, min äldre syster och sina småsyskon på badhuset. Fatta vad arg hon ska ha blivit på mig? Och inte fick hon ta tag i mig och släpa mig ur bassängen och ge mig en välförtjänt smäll heller. Jävla liv.

Visst leker jag gärna tittut-leken med andras ungar. Jag har nappflaskmatat min kära vän och förebild Maries lille överaktive son när mamma försökte bolla barn, filofax och mobiltelefon samtidigt som hon bokade en tid till en kund. Herregud, jag är inte barnkär men jag är väl inte okänslig heller? Det var riktigt kul att leka flygplan och studsboll med lillkillen i mitt knä eftersom han vägrade ligga på sin pläd på golvet och leka snällt medan mamma och hon den där nya gjorde något mycket roligare (drack kaffe) uppe vid köksbordet. Min kära vän Erikas syskonbarn lärde mig göra repfigurer till min stora förtjusning. Jag har hjälpt små brittiska barn köpa smågodis när de viftat med en slant men inte vetat hur mycket de får för den. Jag kan omvända gråt till skratt om jag bara vill. Jag är övertygad om att jag skulle kunna sköta en unge själv rent praktiskt med allt vad barnmat, simlektioner, alfabetsträning och säsongsklädinköp heter eftersom jag faktiskt har fått praktisera det på andras ungar. Men jag vill inte.

Så enkelt är det, jag vill inte. Jag känner inget behov av att föda en egen unge. Jag ser det inte passa in i mitt liv, och om du inte är absolut säker på att du vill ha barn och kommer att ta hand om ungen när den väl kommer ut med 3 armar, vattenskalle, 764 ögon och Downs/ADHD/CP/DAMP/Autism eller liknande åkomma som gör livet för en förälder åh så mycket mer intressant... om du inte är beredd på att det KAN hända, skaffa då för helvete inga barn! Det är taskigt mot barnet om du inte har planerat för allt detta och sedan står handfallen, utan kunskap om var du kan söka stöd och hjälp!

Så, då har vi etablerat varför jag inte vill ha barn. Någon vidare förklaring får ni inte. Det behövs inte. Huvudsaken är att jag känner mig SÄKER på att jag inte vill ha barn. Att jag inte kan se det i framtiden, över huvud taget. När jag så hade etablerat detta och hade fyllt 28 år, besökte jag en barnmorska och lade fram min önskan om sterilisering.

Barnmorskan ställer så en rad frågor vilka hon/han måste ställa. Det åläggs dem att informera den sökande om alternativa preventivmetoder och om att en sterilisering är ett permanent ingrepp. Min barnmorska gav mig förutom den muntliga biten även en broschyr om både manlig och kvinnlig sterilisering att läsa hemma och fundera över och så tog hon mina blodvärden för att se om jag kunde genomgå ett ingrepp utan fara för mitt liv. Min blodgrupp fastställdes och skrevs på ett litet kort jag fick order om att ha med mig i handväskan och så fick jag skriva under ett papper på att jag fått information från sagda barnmorska. Därefter skickade min barnmorska en remiss till lämpligt sjukhus - i mitt fall valde hon Capio Lundby Sjukhus på Hisingen, Göteborg, i och med att de hade kortast väntetider. Därefter fick jag åka hem och invänta kallelse. Det kunde ta upp till 6 månader, fick jag veta.

Det tog inte riktigt 6 månader i mitt fall, vilket ju var tur för mig men dessa månader har en annan funktion också - för att man riktigt ska få tänka igenom sitt beslut.
Det. Är. Permanent.
23 oktober infann jag mig på gynekologavdelningen på Lundby Sjukhus och fick där prata med en läkare tillika den som skulle utföra det kirurgiska ingreppet. Läkaren ställde lite fler och mer ingående frågor än vad barnmorskan gjorde. Här ville läkaren veta varför jag ville göra ett så avgörande ingrepp. Hon var noga med att säga att hon inte ifrågasätter mitt beslut, men i och med att det finns en andel patienter som faktiskt ångrar sitt beslut efter att steriliseringen är utförd, måste hon pressa mig lite.
Här föreslogs en spiral som ett alternativ som egentligen är lika säkert som sterilisering i och med att det finns en liten liten liten chans att man faktiskt blir gravid även efter ingreppet.
Plus att tar man ut spiralen, kan man bli gravid igen om man nu skulle ångra sig!
Jag kände dock att hade jag kommit så här långt ville jag löpa hela linan ut. Efter att ha övervägt spiral... men kommit fram till att det egentligen bara skulle vara ännu en resa mot ett efterlängtat mål... så fastslog jag att jag ville sterilisera mig.

Jag fick då information om hur operationen skulle gå till - en så kallad
laparoskopi, där äggledarna delas så att ägget inte kan ta vägen ner i livmodern och bli befruktat. Kvinnan har mens som vanligt och producerar ägg som vanligt, men äggen löses upp i kroppen när de inte kan ta vägen ner till livmodern.
Laparoskopi utförs under
narkos, man får ett litet snitt under naveln och ett litet snitt ovan blygdbenet. Luft blåses in i buken, lite som att fylla en ballong! Detta för att kirurgen ska kunna se alla delar ordentligt via sin titthålskamera medan hon/han opererar. Det är inte farligt med luften, den försvinner sen. Biverkningen är dock att man kan få lite ont i axlar och bröstmuskler och känna sig lite svullen i något dygn efter ingreppet. Några stygn behöver inte tas bort från de två snitten utan de läker ut av sig själva.

Efter informationen fick jag skriva på ytterligare papper om att jag fått den information jag behöver och att det är min egna vilja att bli steriliserad. Lite mera blodprover togs och jag förhördes om eventuella allergier. Sedan gjorde hon en gynekologisk undersökning på mig... hurra... hon letade runt lite med ett finger och med en sådan där antydande formad ultraljudsstav för att kolla så att inga hinder förelåg. Det gjorde det inte. Därefter fick jag åka hem och invänta kallelse. Det kunde ta 3 månader.


Några veckor senare damp ett brev ner -
tid för sterilisering har bokats för dig, 3 december.

Med brevet följde en rad ordningsregler;

*Tid för operation - 11.30
*Ät inget efter midnatt dagen innan operationen
*2 timmar innan operationen får du dricka lite
som vatten, juice, kaffe eller te men inga mjölkprodukter!
*Du måste utföra en dubbeldusch med den receptfria
tvålen Descutan, innan du kommer till sjukhuset
*Du måste ringa oss och bekräfta din operationstid senast
3 dagar innan utsatt datum, annars går din tid till någon annan!
*Ring oss om du inte känner dig frisk dagarna före
operationens datum, för eventuell ombokning av tid!

Descutan? Jahapp, snabba bud. Jag begav mig till Apoteket och införskaffade en förpackning av detta bakteriedödande medel som skulle användas en gång kvällen innan operationen och en gång till morgonen samma dag som operationen. Kvällen 2 december ställde jag mig i badrummet och läste noga bipacksedeln till tvålen.

En förpackning Descutan för hemmabruk innehåller 4 små påsar 
hårtvättningstvål à 10 ml var och 4 förpackningar med en blå tvättsvamp 
preparerad med tvållösning för kroppen.

Tvättning sker så att man tvättar hår och kropp i 2 omgångar vid varje tvätt. Så totalt tvålar du in dig 4 gånger inom loppet av ett dygn. Tro mig, efter den fjärde tvättomgången känner man sig ganska steril... mitt hår är inte kompis med mig nu på ett tag...
Sagt och gjort, klockan 9 torsdagen 3 december steg jag upp och tog min andra dusch, drack lite vatten (för nervös för att behöva kaffe) och så begav jag och Sambo oss av mot Lundby Sjukhus. På grund av min tidspessimism, knorrande mage och nervösa dåliga skämt, kom vi till avdelningen för kirurgi i mycket god tid. En mycket vänlig sjuksköterska A visade mig till en liten sal med 6 stycken sängar och pekade på den jag skulle bo i. Hon gav mig en enorm vit bomullsrock med knappar, ett par vita knästrumpor och en liten engångstrosa i ett nätmaterial som jag fick svida om till. Sexigt? Nej, men ganska bekvämt.
Sjuksköterska A bockade av ett antal punkter på sin lista – när åt jag senast, när drack jag senast, när var jag på toaletten senast, var jag verkligen den person som skulle steriliseras osv? Jag fick ett litet armband med mitt namn och personnummer på och en ventil med nål instucken i höger armveck för dropp och narkosmedel. Sjuksköterska A gav mig 5 tabletter att svälja, helst med så lite vatten som möjligt (vilket jag klarade galant med knappt en tredjedels vätska ur plastmuggen – ett helt livs pillerätande kan göra underverk för avslappning av tung- och halsmuskulatur, tro mig). Tabletterna var i huvudsak smärtstillande och för att stävja illamående vid uppvaknande. Något jag tackade för då jag har lätt för att bli åksjuk (åksjuk – narkos – kräkas – blääää...).
Jag har fått narkos en gång innan i mitt liv. Jag var liten, under 12 år gammal och skulle få en kabel med en kamera uppkörd i ändtarmen för att se om det fanns något skoj där som gjorde att jag hade haft ont i magen i flera månaders tid. Detta är alltså långt över 10 år sedan och jag minns inte den erfarenheten med behag direkt... Jag slocknade som en klubbad säl och det tog timmar innan jag över huvud taget var redig igen efter uppvaknandet. Som tur var fanns min käre pappa där och kunde hålla koll på mig... Jag minns att jag vaknade av att jag var hysteriskt kissnödig och försökte resa mig upp, vilket kändes ungefär som att slå huvudet i ett tak! 3 gånger försökte jag lyfta på huvudet innan pappa la en hand på mig och sa att jag skulle ta det lugnt. Jag lyckades utstöta gutturalt att jag behövde gå på muggen, varpå pappa i princip fick släpa mig till toaletten och tillbaka igen... Nej fy, det ville jag inte vara med om igen. Sjuksköterska A kunde inte svara på hur lång operationen skulle bli, eller hur länge jag skulle få ligga och vakna innan jag kunde få åka hem. Tanken var dock att jag skulle vara i form att ta mig hem samma dag. Jag förhöll mig skeptisk och dividerade en stund med Sambo om när han skulle komma och hämta mig. Hade jag inte ringt innan kl. 22.00 så skulle jag sova över på sjukan, bestämde vi.
Vid 11.30 kom nästa kvinnliga patient in i 6-bädds salen och då jagade sjuksköterska A vänligt men bestämt ut Sambo så att kvinnfolket skulle få byta om ifred. Sambo, som hade ett kvartssamtal att gå på, vinkade hejhej see you later reptil och var borta. I stället språkades jag och den nya kvinnan vid en stund och skrattade gott åt våra fantastiska bomullsrockar – hon kallade dem träffande nog för lagtröjor! Här på sjukan var vi alla lika :-D

Ca 11.45 kom min läkare in, samma läkare som jag träffat på gynekologen tidigare i oktober och hon undrade om jag hade ångrat mig och om jag hade några frågor och bad nästan om ursäkt för att jag fått kallelsen så snabbt. Jag sa nej jag har inte ångrat mig det här blir bra och att jag var nervös för narkosen. Hon muntrade dock upp mig och sa att det nog skulle gå bra! Därefter kom sjuksköterska A och sjuksköterska B in och rullade ut min säng med mig till okänd ort med min lagkamrats ”lycka till!” klingande i öronen.

Jag och sängen placerades bakom en vikvägg i en alkov där sjuksköterska C, D, E och F i omgångar hälsade på mig och försäkrade sig om att jag var den person som skulle steriliseras idag. De bad om ursäkt för att de tjatade men jag sa att hellre vara säker än osäker på ett sådant definitivt ingrepp!

Sjuksköterska D satte 1 liter saltlösningsdropp på mig via armventilen, för att motverka uttorkning, och sedan kom sjuksköterska E tillbaka för att tvätta mig. Tvätta mig? Ännu mer? Jaha, okej då. Sjuksköterska E knäppte upp min rock och drog ner mina sjukhusbrallor en aning och satte sedan igång med att raka mitt venusberg. En ganska... unik... upplevelse... Men av förklarliga skäl behövde det vara rent där i och med att läkaren skulle lägga ett av de två snitten just ovan venusberget. Sedan skrubbade hon min buk mellan naveln och venusberget med ännu en svamp Descutan. Renare hud har jag nog aldrig haft i hela mitt liv... Inte ens ett kvalster kan ha överlevt!

Därefter kom sjuksköterska F tillbaka och hämtade mig. Nu. Nu skulle det hända. Dags att backa ur? Hell no! Jag rannsakade mig själv, jag gjorde det verkligen! Om jag inte ville göra detta så var det dags för den lilla känslan att hoppa upp och ner nu med det handskrivna plakatet ”Rädda äggledarna!”. Men inget hände. Förutom en känsla av lättnad. Faktiskt. Jag ville verkligen ha det gjort. Det var rätt. Så jag tog min lilla påse koksaltlösning i handen och såg till att inte fastna med slangen någonstans och tog steget in i operationsrummet.

Där mötte mig sjuksköterska G, H, I, J och gynekologstolen...Gynekologstolen!

Jag mitt arma nöt hade tänkt få behålla lite värdighet genom att ligga platt som en fndra på en brits men icke! Jag uppmanades att ta av mig sjukhustrosorna och dra upp rocken och lägga mig till rätta med benen i vädret. Ni vet vad jag menar, tjejer... Hur som, sjuksköterska G, H, I och J var alla mycket mycket sympatiska.

Alla sjuksköterskor i alfabetet hade varit otroligt trevliga och mjuka och klappat mig på axeln och frågat hur jag mådde. Så det var inte så illa i alla fall. Min högra ventilarm placerades på en egen liten brits och min vänstra oventilade arm fick ligga raklång bredvid mig. Men då tyckte sjuksköterska G att jag ju inte skulle behöva ligga med den stackars handen mot metallstolen och det blev ett fasligt spring efter en lagom stor kudde att vila den lilla på. Sjuksköterska H tyckte synd om mig för att jag hade så kalla händer (händer varje kylig säsong) och jag fick min kudde och mitt täcke från vilosängen. Över lag var deras omsorg så otroligt hjärtevärmande att jag blev fnissig. De var så söta med alla sina små klappar och puffande med täcke och kudde! Sjuksköterska H informerade mig om att jag nu skulle få sömnmedlet insprutat via ventilen och sjuksköterska G placerade en syrgasmask över min mun och näsa.
 

Det sista jag minns är sjuksköterska Gs vänliga ansikte som önskar mig god natt.

Jag vaknade. Tittade på klockan på väggen rakt framför mig. 2.30?! Men herregud, jag var vaken redan!? Hade de över huvud taget opererat mig? Jag kände ingen smärta alls. Eller jo. Lite. I axlarna. Aha. Luften ja. Men buken då? Jag lyfte sömndrucket på täcket. Jo då, två kompresser satt på plats – en vid naveln och en ovan venusberget. Jag noterade även att någon pillat in världens i särklass största dambinda mellan benen på mig. Okej, så mensen kom under operationen... ja det kunde jag väl ge mig fan på... Min läkare kom in och berättade för mig att allt hade gått bra, inga problem alls. Jag sa lite suddigt något om att åh vad bra och kolla jag är vaken redan! Därefter kom sjuksköterska C och D tillbaka och frågade om jag mådde illa eller om jag ville ha lite fika i 6-bäddssalen. Jag suddade vidare om att det var alltid dags för kaffe och kolla jag är vaken redan!

Väl på min plats i vilosalen igen träffade jag min lagkamrat och vi språkades vid en stund medan jag girigt drack vatten, äppeljuice och kaffe och mumsade i mig 2 mackor med ost, gurka och kalkon. Jag lovar att det var det godaste jag någonsin ätit. Jag informerade min lagkamrat mellan tuggorna om att kolla jag är vaken redan!

Vid klockan 16.00 klappade sjuksköterska D mig lite snällt på axeln så att jag vaknade ur min halvslummer och frågade mig om jag ville gå på toa. Jag fick min påse dropp och kunde utan problem gå på egna ben utan stöd till muggen och göra det jag skulle utan missöden.

Det kände som dags att åka hem. Sambo blev alldeles chockad när jag ringde och höll på att snubbla på sig själv när han mentalt gjorde omplaneringar med barnpassning och mat. Var jag vaken redan!?

Cirkagurka klockan 18.00 var jag hemma igen med en bytta glass vilandes i en Hemköpspåse. Syrgas är inte roligt för halsen, kan jag berätta. Man blir oerhört torr och får lite ont, känns som Halsfluss ungefär, men i skrivandets stund har det nästan försvunnit. Och jag har glass.

Hur mår jag nu då?

Jag känner mig svullen kring buken, har ont i axlarna och bröstmusklerna och en lätt mensvärksliknande molande känsla i magen och det känns spänt och ömt kring de två snitten. Utöver det, inget alls. Det är överkomligt, men herreminje vad jag kommer sova gott i natt!




Inte porr! Min buk efter operationen -
kompresser över navelområdet och venusberget.


Dessa ska sitta på i 2-3 dagar, därefter avlägsnas försiktigt 
och såren ska varsamt hållas rena, helst bara med vatten.

Ångrar jag mig?
Nej! Inte alls.


Jag känner mig snarare lättad för att jag äntligen fått min sterilisering gjord.
Det här var rätt beslut för mig och inget att skämmas för.

Jag hoppas att jag har kunnat ge lite sken över hur en kvinnlig sterilisering går till i praktiken från perspektivet hos en som verkligen gjort det. Det kände jag nämligen att jag saknade lite innan min egen operation. 
Jag hade alla fakta och alfabetets alla godaste sjuksköterskor och en jättebra läkare, men ibland vill man bara höra berättelsen från en som faktiskt varit där som patient.

Dagens stora rosenbukett till personalen
på kirurgen på Capio Lundby Sjukhus!







UPPDATERING 2013-07-12, Idag är jag 31 år gammal.
 
Hur känns det så här flera år senare? Frågan alla ställer sig?

Jo, jag ångrar mig inte en sekund! Mitt beslut var mitt och jag står för det.

Och inte trodde jag någonsin att det skulle påverka så många! Kommentarfältets alla inlägg gör mig nära på mållös, så jag har gjort ett inlägg riktat till alla som kommenterat, publicerar det även här med hopp om att de berörda ska se det och förstå hur mycket era ord betyder för mig:

Jag vill säga ett stort och varmt TACK till alla er som skrivit till mig och stärkt mig genom era fina kommentarer och berättelser om era egna erfarenheter! Jag är så glad att min berättelse betyder något, trodde aldrig att den skulle påverka så många. Jag har varit väldigt dålig på att ge feedback på era fina kommentarer så jag vill här, igen, säga TACK! Ni rockar!

Till dig som frågade om man bör berätta för sin partner om sin sterilisering: Ja, det tycker jag. Jag tycker att man ska och kunna vara ärlig om det, för säger man att man inte KAN få barn finns risk för att partnern när ett hopp om "konstgjord" graviditet eller adoption. Om din partner inte accepterar ditt beslut så tror jag inte att ni kommer bli lyckliga tillsammans om ni inte båda delar viljan att inte ha barn. Jag vet att det fortfarande är hemskt stigmatiserat att välja bort barn, men var stark och stå för ditt beslut! Oavsett om du genomför en sterilisering eller inte!

VARMA KRAMAR TILL ER ALLA!
/Sofie