Sunday, May 13, 2012

Salamandernatten

Jag tänkte helt opåkallat dela med mig av en för mig väldigt stark konstupplevelse.

I veckan var jag på studieresa med jobbet, till Trondheim. I Trondheimsguiden såg jag att det finns ett mycket speciellt konstverk uppställt i Norsk Sparbanks lokaler i centrala stan.
Det heter Salamandernatten och räknas som en av hörnstenarna i modern norsk konst. Det består av 72 humanoida skulpturer, alla över tre meter höga, uppställda i ett mycket sparsamt upplyst rum. Att titta på det kräver mer än att flanera förbi ett gäng tavlor i en vanlig konsthall, inför Salamandernatten måste du stanna upp och låta ögonen långsamt vänja sig. Bara det lät ju intressant! Jag och min kollega S bestämde oss för att undersöka saken.

Sluta läsa här om du inte tål impressionistiska, prettodrypande analyser. Okej? Okej.

Salamandernatten befann sig alltså i ett helt separat rum i byggnaden och ingången täcktes av två tjocka, svarta draperier. Jag visste på förhand att det skulle finnas stora skulpturer där inne och att det skulle vara mörkt, men jag var så totalt oförberedd på vad jag skulle komma att uppleva där inne.

Jag gläntade på draperierna först och steg in ett par meter i, vid första anblicken, kompakt mörker. En smal, väldigt svag ljusramp i taket avslöjade dock att det fanns... andra... där inne. Man kunde precis ana långa, smala gestalter och att de omringade en.
Jag överdriver inte när jag säger att S, som kom in efter mig, skrek och rusade ut igen. Hon ropade till mig att hon inte klarade av det, att hon var mörkrädd och att skulpturerna var för levande. Och att hon inte ville förstöra upplevelsen för mig. Hon väntade på mig utanför.

Jag var helt ensam i rummet och jag var rädd. Till och med väldigt rädd. Jag fick kämpa för att inte göra som S och rusa rakt ut igen. Men jag intalade mig att det bara var mörkret som lurades, att människan är rädd för det hon inte kan kontrollera - i det här fallet kunde jag inte lita på min syn.

Jag tvingade mig att stå stilla, att ändå rikta ögonen runt omkring mig och att inte darra när de 72 gestalterna allt mer framträdde framför, runt och bakom mig. Över tre meter höga med stumma ansikten, breda överkroppar med långa, smala armar och tentakellika utväxter från sina bröst, långa smala ben som såg ut att när som helst kunna brista och så skulle alla de tunga kropparna falla över mig och begrava mig. Bristen på ljus skapade optiska illusioner och de humanoida varelserna såg ut att röra sig, luta sig fram över mig för att avgöra vad för liten räka jag kunde vara. De hade alla individuella drag, stod på olika sätt, några avslappnat, andra såg ut att vara i färd med att ta ett steg. Axel mot axel, ibland överlappande varandra. Det var en trängsel som ändå inte kändes stökig.

Efterhand framträdde ännu en figur ett par meter framför mig. Samma sorts höga, smala figur men den här satt ner på en pelarlik pall. Lätt framåtlutad, benen i kors, armarna vilande på låren. Den såg ut som om det var självklart att just den hade sin plats just där. Den visste något mer. Den hade makten att få de andra längs väggarna att lyda. Det var länge sedan jag kände mig så liten och då menar jag inte liten som i 1.68 jämfört med 3.5 meter, utan liten inombords. På ett sätt ödmjuk, På ett annat sätt skräckslagen. På ett tredje sätt nästan religiös.

Det kan ha varit för att vi gick en guidad tur i Nidarosdomen dagen innan och guiden pratat om rosettfönstrets glasmosaik som visade hur Jesus dömde människornas själar på domedagen, men jag föreställde mig att precis så här måste det kännas att stå inför en jury och domare av överjordisk natur och inte veta om de kommer förbarma sig över dig eller slita dig i stycken. Det var inte bara ett par stycken keramiskt material och dålig belysning i ett knäpptyst rum, det var en helt annan dimension med varelser byggda enligt helt andra måttstockar och med helt andra värden. Och det kändes sorgligt. Skulpturerna utstrålade sorg samtidigt som de ingav ett sorts konstigt lugn.

När jag hade kommit över rädslan men ändå bara agerade med mina mest primala instinkter, så kom jag på mig själv med att vilja gå fram till den sittande varelsen, falla på knä och luta pannan mot stengolvet i total underkastelse. Och att den känslan var skön. Jag blev lugn. Jag spenderade ungefär 15 minuter med att bara stå, långsamt gå och förundrat titta där inne. Salamandernatten triggade igång så många känslor och jag kan inte minnas när jag blev så påverkad av ett konstverk sist. Om jag någonsin blivit det.

S gjorde ett försök till att gå in, men hon fick ge upp. Vi satt sen en rätt bra stund och bara pratade om det, våra olika upplevelser och hur vansinnigt och underbart det är att bli så påverkad av i grund och botten död materia. Jag fick en nära på religiös upplevelse, S blev livrädd. Samtidigt sa hon att det var skönt att bli så skrämd, just för att hon kände något. Hon sa också att hon var lite avundsjuk på min upplevelse och jag svarade att styrkan i konstverket är nog att det tar fram och förstärker det vi har behov av att känna där och då, så länge vi är beredda att ge det en chans. Kompositionen stör våra vardagliga sinnesintryck och får oss att reagera med omotionerade delar av våra hjärnor.

Här är en film som visar verket, men den ger inte ett uns av känslan av att stå mitt ibland dessa väldiga figurer... dessutom är de belysta här:






3 comments:

kseenaa said...

I can imagine it being something out of the ordenary to see something like this... Very interesting. :-) One can start to wonder what prompted the artist to make such a piece of art...?

Kusin said...

Så himla mäktigt och kusligt! Måste se det själv! :)

Anonymous said...

Stort tack för att utveckla arbetet med att diskutera detta, känner jag starkt för denna och gillar att studera en hel del mer om detta ämne. Om möjligt, som du får expertis, vill du uppdatera din webbsida som har en hel del mycket mer information? Det är mycket fördelaktigt för mig.