Wednesday, March 22, 2017

Creepypasta - Om att skrämma skiten ur sig själv

Jag är lättskrämd. Fråga vem som helst. Tokigt lättskrämd.
Jag vägrar se Alien.
Jag vägrar att gå in i Spökhus på ett nöjesfält.
Jag vägrar in i det sista att besöka mörka, potentiellt hemsökta platser.
Jag vägrar att spela datorspelet Dead Space. 
Nope, nope, nope!



Däremot, totalt ologiskt, älskar jag att läsa skräckberättelser. Fråga mig inte hur den ekvationen går ihop men det gör den. Kanske för att jag kan skapa mina egna bilder i huvudet, i min egen takt. Ingen hoppar fram på en skärm och sågar av mig armen på två sekunder så blodet sprutar och ångestskriken ekar. Jag kan själv skapa skärmen, skapa hoppandet. Skräck i min egen takt. Därmed inte sagt att det INTE är läskigt för det ÄR det! Många upplever det faktiskt som otäckare att läsa skräck än att titta på det - i det direkt visuella kan man ändå tänka att jaja det är på låtsas men en boks självskapade bilder... hänger kvar... Jag vet inte hur min hjärna gör det, men så är det.

Jag ÄLSKAR skräckberättelser! 

Det här blogginlägget kommer handla dels om vad en Creepypasta är, en väldigt bra facklitteraturbok på temat samt tips på några av mina favoritcreepypastor.

Namnet Creepypasta har växt fram ur begreppet Copypasta - slang för att kopiera (copy) inlägg från internet och sedan klistra in (paste) dem i syfte att föra dem vidare på andra internetsidor eller i e-post.

En Creepypasta är i korta drag en spök/skräckhistoria 
som publiceras på och sprids över nätet.

Många gånger är upphovspersonen okänd vilket kan tjäna till att förstärka mystiken kring berättelsens innehåll. Väldigt många (de flesta?) creepypastor skrivs på engelska, kanske för att företeelsen är stark i engelskspråkiga länder och/eller för att kunna sprida berättelsen till så många som möjligt.

Jag läste nyligen boken Creepypasta - spökhistorier från internet av Jack Werner. Den är utgiven av bokförlaget Galago. Werner är journalist, ofta med inriktning på internet (källkritik, vandringssägner mm.) och har med stort intresse följt creepypastans framväxt, kulturen kring den, samt gjort en omfattande analys kring återkommande teman och varför vi är så förtjusta i att bli skrämda.


Creepypasta - spökhistorier från internet av Jack Werner

Werner refererar ofta till folklivsforskaren Bengt af Klintberg - figuren bakom uttrycket "klintbergare" - upphovsmannen till tre kända böcker om moderna vandringssägner: Råttan i pizzan, Den stulna njuren och Glitterspray. af Klintberg menar att de moderna vandringssägnerna är produkter av det traditionella, muntliga  sägenberättandet och att berättandet sedan ungefär 50 år tillbaka tagit steget in i alternativa medier - som nu, internet. Internet är snabbt, har stor spridning och du kan förbli anonym som berättare. Många creepypastor har inte riktigt den traditionella formen av en vandringssägen men de kan ändå placeras under det, låt oss säga, paraplybegreppet.

Jack Werner hänvisar till ett antal olika forum på nätet där creepypastor och diskussioner kring det övernaturliga florerar, ofta forum där tonen kan vara rå och inget ämne är tabu. All creepypasta föds inte på sådana forum, men det är en plattform där många av dem hittas.
År 2009 utlystes en tävling på ett av dessa forum - Something Awful. Utmaningen var att via Photoshop eller annat bildredigeringsverktyg skapa den läskigaste spökbilden man kunde komma på. Där och då föddes figuren Slenderman av användaren Victor Surge, som redigerade in en figur i fotografier där barn och ungdomar porträtterades. En mycket lång och smal man, klädd i kostym, vid närmare titt utan ansiktsdrag, stod han i bakgrunden av fotografierna. Surge skrev även texter till sina två foton till tävlingen. Här är en av bilderna. Jag är osäker på om just den texten nedan hör till just den bilden, men sammantaget går budskapet fram!


"Vi ville inte gå, vi ville inte döda den, men dess ihärdiga tystnad och utsträckta armar 
både skrämde och tröstade oss samtidigt..." 1983, okänd fotograf, förmodat död.

Efter detta spann andra användare vidare på vad figuren Slenderman kunde tänkas göra. Han dök upp i alla möjliga sammanhang, någon sa sig ha sett honom i träsnitt från medeltiden, det finns ett datorspel där spelaren går omkring i en mörk skog och söker efter ledtrådar samtidigt som hen försöker undvika Slenderman och minst tre kanaler på Youtube skapade filmer/serier där Slenderman figurerade som en hotfull, ostoppbar kraft. Slenderman fick eget liv i form av creepypastor och blev något av en modern vandringssägen.

Många av de som aldrig någonsin hört talas om eller konfronterats med en creepypasta känner ändå till namnet/fenomenet Slenderman. Jag råkade själv på en referens till figuren och hans krafter i ett av biblioteken jag jobbade på. I bibliotekets lilla utställningsrum satt en vacker dag en teckning slarvigt upptejpad på väggen, en snabb och hård blyertsskiss på en figur som jag är helt säker på vad Slenderman och under figuren en text som sa något i stil med "Se inte på honom!" Jag hade hoppats kunna behålla bilden men den försvann senare samma dag...  

Förresten, en aspekt som gör hela kulturen av creepypastor till en utmaning för biblioteks- och arkivvärlden är att de skrivs på nätet, kan försvinna när som helst och det finns nästan aldrig någon upphovsperson att kontakta. Det handlar om en hel skrivarkultur som potentiellt försvinner ur vår historia. För mig en rätt obehaglig tanke... Hur lagrar man allt det berättande som finns på nätet, även det som inte är creepypasta?

Ett återkommande tema i creepypastor, både enligt Jack Werner och enligt mig som totalt ovetenskaplig läsare, är rädslan och fascinationen för det okända. Långa, mystiska figurer som får dig att försvinna spårlöst. Getmannen (Goatman), en annan mycket obehaglig figur som kan anta olika skepnader och som beblandar sig med folk utan att man egentligen vet vad den vill... Det finns olika varianter på vad den här figuren gör i olika creepypastor, med mer eller mindre obehaglig utgång. Internet i sig, som en form av tänkande enhet där figurer i olika spel går emot programmeringens lagar. De mörka delarna av internet, där människovärdet inte är stort. Bilder och filmer som sprids via internet och som om du ser dem gör dig galen. Lekar som Svarta Madame och Ouijabräde som går överstyr. Verkligheten, i mycket skruvad tappning där det berättas om hemliga experiment under krigstider.

Creepypastor är en form av skönlitteratur, även om den inte alltid skrivs i skönlitterär stil utan som självupplevda händelser, konversationer på ett nätforum med användarnamn eller arkivfiler hos undersökande institutioner. Men däri ligger sägnens natur, det ska verka som att det är på riktigt... det kan ha hänt...

Några av mina favoritcreepypastas i dessa kategorier är:

"Självupplevd händelse":
Anasis getmansberättelse av okänd  
(användarnamn Anansi/Anasi, olika uppgifter beroende på var man tittar)

Den här berättelsen, inte helt ovanligt för creepypastas, är inte speciellt välskriven. Den är skriven som i all hast, grammatiken stämmer inte alltid och vissa meningar är mycket korthuggna. Berättaren hänvisar till en upplevelse när han var 16 år gammal genom att kort inleda "VAR 16". Dock ger den berättelsen en antingen medveten eller omedveten effekt då talspråket just ger känslan av att någon berättar det direkt för dig, i all hast, eftersom berättaren är rädd och stressad och inte förstår vad det är han har varit med om. Händelsen utspelar sig under en campingtur med ett gäng ungdomar. Unga, bekymmerslösa och fria i den stora, stora mörka skogen... Och något som finns där och som visar ett alldeles för påträngande intresse för den lilla gruppen. Just det här att de verkligen inte kan freda sig mot det okända, att det gör precis som det vill och ingen går säker, gör Anasis berättelse mycket, mycket obehaglig. Utdrag nedan:
 
Anasis getmansberättelse:
... En av tjejerna går ut för att hämta Keira, når halvvägs men tvärstannar. 
Keira står och gör något jag inte kan beskriva, typ skumpar. 
Som om någon står med ryggen mot en och skrattar utan att göra ett ljud. 
Det får mig att inse att det inte är ett ljud i luften, skogen är dödstyst... / s.189

"Konversation på ett nätforum":
Candle Cove av Kris Straub  
(för ovanlighetens skull anges författarens namn 
och han har själv gått ut med att det verkligen är en fiktiv berättelse!)

Historien utspelar sig som en nätkonversation på ett forum, där ett barnprogram efterfrågas. Kommer någon ihåg det? Jag har inte hittat information om det någonstans. Ett antal personer påminner sig om att de har sett just detta program och allt eftersom konversationen fortlöper kommer fler och fler obehagliga detaljer fram. Nedan är ett utdrag ur creepypastans konversation, notera att det verkligen är skrivet som på ett nätforum!

MIKE_PAINTER65, ÄMNE: CANDLE COVE, LOKALT BARNBROGRAM?
Ja, jag tror det. Jag kommer ihåg att hans käkar inte kunde öppna sig, de bara gled sidledes på varandra. Jag minns att den lilla flickan frågade "varför rör sig din mun sådär?" och Skinntjuven, med blicken mot kameran och inte mot henne, svarade 
"SÅ DEN KAN MALA DITT SKINN". /s.107

"Arkivfiler":  
SCP Foundation
 Det här är en helt separat nätsida, inte en creepypasta i traditionell mening som dyker upp på ett forum och sedan sprids via copy/paste. I sidans FAQ-del klargörs detta: 
Is this real? No. This is a collaborative writing website.
Att det inte är på riktigt spelar dock ingen som helst roll, det är tokigt spännande och hårresande ändå! SCP uppmanar alltså sina användare att fylla arkivet med "rapporter" om övernaturliga och för det mesta mycket skrämmande fenomen.
SCP Foundation är en (fiktiv) organisation som ägnar sig åt att spåra upp dessa fenomen och Secure, Contain, Protect. Det handlar alltså om farliga eller potentiellt farliga grejer. Vissa fenomen är föremål, vissa är fysiska platser. Det finns ett regelverk på nätsidan som skribenten måste följa för att göra så liknande rapporter som möjligt beträffande språk och format.
Det finns 3 "allvarlighetskategorier" att placera fenomenet inom - Safe, Euclid och Keter. I framför allt Keter-klassen ges läsaren möjlighet att läsa "hemligstämplade" extratillägg i rapporterna som inte är tänka för allas ögon... Ju mer man läser desto mer kryper själva organisationen under skinnet på en, där det klart och tydligt offras människoliv för att kunna säkerställa allmänhetens överlevnad i och med att fenomenen (varelser, platser, föremål) hålls lugna ännu en tid framöver. SCP Foundation-sidan kan uppta många lästimmar! Utdrag ur en rapport, av okänd skribent:
  
SCP-173


OBJEKT #: SCP-173.
OBJEKTKLASS: Euclid
Särskilt förfarande för inneslutning: 
Objekt SCP-173 skall undantagslöst hållas i ett låst utrymme. 
Då personal måste gå in skall de ej vara färre än tre åt gången, och dörren
skall alltid låsas efter att de gått in. Minst två personer måste oavbrutet hålla ögonkontakt med SCP-173  tills samtlig personal lämnat rummet igen och låst dörren. BESKRIVNING: ... Objektet är konstruerat av betong och armeringsjärn, och på ytan finns spår av sprayfärg... är rörlig och extremt aggressiv. Objektet kan dock inte röra sig under direkt påsyn... Objektets attacker har rapporterats att inrikta sig på att bryta offrets nacke... Den rödbruna substansen på golvet i objektets utrymme är en blandning av avföring och blod. Dess ursprung är okänt... /s.254-255

Att skrämmas via sägner har haft en praktisk funktion genom tiderna - som Gruvbocken som kunde hoppa upp ur gruvschakt och ta barn om de gick för nära kanten... Kanske har vissa creepypastor en sedelärande funktion även idag? Akta dig för främmande karlar (Slenderman)...
Samtidigt finns det så många saker här i världen som vi förstår oss på, sådant som är avmystifierat, och som får en alltför grå ton av vardag. Vi behöver kanske kittla våra sinnen? Uppleva starka känslor i en ändå trygg miljö, bakom datorskärmen.

Jack Werner beskriver i sin bok, Creepypasta - spökhistorier från internet, suget efter just creepypastor som att "... Allt låg hos mig; Valet att tro och tolka var helt lämnat i mina händer, och detta beslut var jag i min läsning helt ensam om framför skärmen... Spökhistorierna var naturligtvis folklore... Jag hade hittat en helt egen, dynamisk och symbolpackad sida av vår tids berättande... Den sade massor om samhället, samtiden, samlevnad och samförstånd. Och allt formulerat i spökhistorier som utspelar sig i spel, på nätet och i mobiltelefoner... Och om skogen, om monster, om ritualer... Vi oroar oss för sådant vi inte förstår, och låter vår fantasi förstora hörnens skuggor till monster." /s.13-14

Jag gillar inte att bli skrämd, men jag tycker om att läsa om det skrämmande. Även om jag inte tror på Getmannen eller Slenderman är det kusligt att gå ner till ett mörklagt kök för att hämta ett glas vatten, just som jag läst en berättelse om någon av dem... Werner är inne på modern folklore, moderna vandringssägner och jag håller med honom om att creepypastor säger mycket om vår samtid. Dels praktiskt, då vi kan se den enorma enkelheten i att sprida ord på nätet, hur snabbt information kan färdas. Det finns en demokratisk aspekt i det hela då vi alla kan publicera våra tankar och berättelser. Dels och kanske viktigast med tanke på innehåll, vad är den moderna människan rädd för? Vad är det värsta vi kan tänka oss? Vi har tekniken, vad händer om den vänder sig mot oss? Vi kan så lätt publicera och sprida information... men det inkluderar virus och enligt somliga creepypastor bilder och filmer som du absolut inte vill se... Vi anser oss högst upp i näringskedjan, vad händer när vi möter en till synes ostoppbar fiende? En hemlighet med världsomvälvande konsekvenser, vad händer om den offentliggörs? Är vi beredda på den typen av information?

Tipslänkar:
Youtubekanalen Marble Hornets som tagit sig an Slenderman i en riktigt kuslig och välgjord serie.
Slender av Parsec Productions - spelet där du ska undvika att fångas av Slenderman...
Creepypodden med Jack Werner

Hur hittar jag creepypastor? 
Sök på ordet "creepypasta" i vilken sökmotor som helst så får du se...

Alla creepypastor jag publicerat utdrag ur finns att läsa i Jack Werners bok Creepypasta - spökhistorier från internet, och alla sidhänvisningar kommer från samma bok.
Foto på Jack Werner - copyright Lydia Farran-Lee.
Foto på SCP-173 från SCP Foundation.

1 comment:

KSena said...

So himla coolt! :-D Själv håller jag mig dock till att läsa darkfic när jag läser fanfic. Kcan vara nog so mörkt och ruggigt!