Monday, May 25, 2015

Om det som finns under ytan.

Jag satt och filosoferade idag och kom ihåg ett bibliotek jag jobbade på när jag var nyutexaminerad och vikarie. Jag jobbade då vid olika bibliotek i en större stad.

Biblioteksbesökarna hade liknande frågor och ungefär samma smak men skiljde sig ändå åt stadsdel för stadsdel. Det ligger inget värderande i det utan mer en observation.

  • På ett ställe märktes det att de övervägande rösterna låg hos Vänstern och Miljöpartiet.
  • På ett ställe var den största målgruppen SFI-elever.
  • På ett ställe var det så pass populärt att låna DVD så att biblioteket investerade i en egen renoveringsmaskin (rengöring, lätt slipning etc.) i stället för att skicka in filmerna till ett bolag för att göra samma sak. Jag tror att maskinen kostade 11.000 kr vilket är SKITMYCKET pengar för ett bibliotek. Det säger något om utlåningsstatistiken.
  • På ett ställe var mellanstadieeleverna så vilda att man behövde ryta åt dem emellanåt. 
Men det ställe som nog gjorde starkast intryck på mig var det bibliotek som låg i en stadsdel som benämndes vit och välmående. Det biblioteket hade mest problem med stökiga ungdomar.

Tonårskillar i skitdyra vinterjackor som kom ibland, gick in i tidningsrummet, stängde dörren efter sig, la upp fötterna på borden och använde rummet som uppehållsrum.  En grupp outcasts som hånade en annan av vikarierna för att denne var homosexuell, rev chip ur böckerna och klistrade upp dem på utsidan av fönstren, gömde sig i bibblan vid stängningsdags och var allmänt högljudda.

De dryga rikemansungarna kunde man i alla fall kommunicera med men den här gruppen outcasts i yngre tonåren gick inte att nå. De hade inget som helst förtroende för vuxna och hängde inte på fritidsgården bara för att fritidsledarna välkomnade dem. De ville inte vara välkomna, eftersom de inte hade förtroende för vuxna. De ville hämnas på de vuxna, vilken vuxen som helst. Kan du inte bli omtyckt så kan du bli hatad och de här ungarna siktade på att bli just det. De visste bara hur man syns och finns genom bråk.

De käftade emot på ett sätt som krävde både tid och tålamod vilket du inte har när du är en av de två som jobbar på bibblan och står i informationsdisken för att hjälpa låntagare. De ockuperade ungdomsavdelningen (böcker för ålder 12-18) vilket gjorde att ingen annan unge vågade gå dit. De krossade ett av fönstren till barnavdelningen genom att kasta isbollar på fönstret utifrån. Med mera med mera.

Samtidigt var de jävligt fega eftersom de bara skrek efter den manlige vikarien när de var på väg ut vid stängningsdags, bara tog böcker och sprang genom larmbågarna för att sedan slänga ifrån sig boken innan de kom ut genom huvudentrén.

Jag tyckte att vi skulle porta dem - konsekvenser - men jag var vikarie och kunde inte säga så mycket. Och jag vågade inte bli för hård eftersom jag då inte visste om jag skulle få komma tillbaka. De jag jobbade med var underbara och chefen var fantastisk men en portning kan starta rykten och drabba bibblan i det stora hela.

Jag var rosenrasande över att ungarna hackade på min homosexuelle kollega men han höll mig tillbaka genom att säga att han var så van och han brydde sig inte. Jag ville inte starta en scen å hans vägar om han bara skakade det av sig.

Och ändå... Ändå behövde de nog vara där. Hur naivt det än låter.

Ryktet sa att i alla fall en kille i den här gruppen bodde hos sin mormor eller farmor på grund av att hans mamma var knarkare - tänk dig att vara unge till en knarkare i en vit, välmående stadsdel? Jag kan bara föreställa mig snacket som gick. Troligtvis AV vuxna. Vad signalerade det till barnen?

Den enda kontakt jag någonsin fick med dem, alltså att en av dem faktiskt inledde ett samtal med mig var för att fråga hur lång tid det tog att töja örsnibben för min piercing. Problemet var att jag hade en "falsk" piercing som var en tjock spiral men med ett stift i... Jag kan inte pierca mig för en bråkig unges skull men idag när jag har riktiga piercings kommer jag på mig själv med att önska att jag hade börjat töja mina örsnibbar där och då i stället för ett par år senare. När jag sa att det var ett stift slocknade intresset omedelbart. Jag hade inget mer att erbjuda. Jag var en vuxen.

Det säger på ett vis någonting om ett område, när en tonårskille fäster intresse vid någon som har en piercing. Det är inte ovanligt med töjda örsnibbar men där var det ovanligt. Och den här killen hade intresset men visste inte var han skulle börja.

En annan sak jag fäste mig vid angående ett vitt medelklassområde var att en gång fick vi besöka av en förskolelärare som ville ha bilderböcker med människor med alla sorters hudfärger. Hon berättade att de haft en bok där det var en bild av ett barn med mörk hy och ett av barnen som läst boken sagt "Titta! Hon är smutsig i ansiktet!"

Det "bästa" området i stan visade sig vara det värsta.

Okej så det går inte att jämföra med vissa områden där det är öppet bråk på bibblan på grund av elände och segregation. Man kan varna stökiga besökare med ordningsvakter och jag ringde en gång polisen på en full man som satt vid en dator och störde andra besökare. Konsekvenser!!!

Ja, det ÄR jävligt farligt, jag försöker inte förminska bråk och fara för ens egen hälsa - det kommer ständigt rapporter om hur bibliotek får stänga periodvis för att det hängt bråkiga unga och vuxna i lokalerna som orsakat skadegörelse och skrämt iväg andra besökare. Det står gängmedlemmar utanför dörrarna och värvar nya rekryter till sin verksamhet. Det ÄR jävligt.

Vad jag menar är att det här var det värsta ställe jag varit på ur en psykologisk synvinkel.

Barnen var "smutsiga i ansiktet" för att de små barnen inte visste något om andra hudfärger och ungdomsgängen var så långt under isen att de utan att starta öppna bråk skapade ett helvete för oss, andra och framför allt sig själva.

Det var bara så... ledsamt, att se. Att en så "välmående" stadsdel hade så många problem under ytan. Att den var så inrutat "vit". Och det är på ett psykologiskt plan förbannat otäckt för det skapar grogrund för så mycket elände. 
Vad säger du till en unge var mamma knarkar och de vuxna i området skvallrar om det och dina jämnåriga tittar snett på dig eftersom de hör de vuxnas skvaller? Det blir bättre..? Hur försvarar du dig själv när du är 13-14 år?

Jag vet att det är ett dilemma för många av oss som jobbar i framför allt folk- och skolbibliotek. Du ser unga som har det så jävla illa under den där fasaden av kaxighet och destruktivitet men du har vare sig tid eller kompetens att snacka med dem. Det är inte ditt jobb. Du har inte tiden. Du har ingen pedagogisk grund att vila dig mot. Men du ser dem. Du vill att de ska känna sig välkomna och kunna slappna av men vet fan inte hur du ska göra.

Du träffar dem, ibland dagligen och du måste gång på gång be dem lugna sig eller till och med kasta ut dem och i extremfall porta dem. Fastän du vet att de egentligen skulle behöva snacka med en totalt främmande vuxen, låna en ljudbok eller ett seriealbum och bara få chilla. Jag är säker på att flera av dem hänger på just bibliotek för att det ÄR en lugn miljö. Men det destruktiva beteendet bryter igenom igen och igen och igen och bränner alla broar. Och det är så jävla sorgligt.

På min nuvarande arbetsplats hade vi en period problem med ett gäng tonårskillar som använde barnavdelningen som en fritidsgård och även om de tekniskt sätt hade all rätt att vara där då de passade målgruppen för böckerna, så väsnades de, slängde godispapper på golvet och skrämde bort de yngre barnen. En av mina äldre kollegor med mer pondus skickade till sist ut dem och de har inte kommit tillbaka. Det kanske inte låter som att de var så farliga men det krävs inte så mycket för att skapa kaos i en biblioteksmiljö - en av de sista platserna för lugn och som vi måste vara rädda om.

På ett sätt är det bra att de kastades ut, på ett sätt skit. Det som gör mest ont i mig är att tre av de här killarna egentligen var jättefina men de drogs med i beteendet hos resten. Kom de här tre killarna i sin egen lilla grupp betedde de sig mycket bra och tyckte uppenbarligen om lugnet. Jag bad dem till och med en gång att passa disken när jag var tvungen att springa iväg och hämta ett paket. De ställde omedelbart upp och vaktade som hökar.
De killarna har inte kommit tillbaka sedan hela gänget kastades ut.

Jag tycker om konsekvenser, att de här ungarna fick skörda konsekvenserna av att inte kunna bete sig. Jag förespråkar konsekvenspraktiserande. Men det gör ont att de här tre fina killarna troligtvis inte VÅGAR komma tillbaka. För att de i sin egen grupp var snälla men i den större gruppen drogs med.

Du blir något av en socialarbetare när du jobbar på skol & folkbibliotek eftersom ALLA typer av människor kommer dit. Du är ingen socialarbetare, du är inte lärare, du är inte fritidspedagog. Du är inte deras föräldrar och ska inte uppfostra dem. Du har ingen utbildning för det och vare sig har eller ska ha tid för det. Men du blir det ändå. Och det skarpaste du kan göra är att säga till folk att gå ut ur lokalen. Fastän du ser att många av dem behöver vara kvar. Men inte på bekostnad av de som sköter sig - pluggar, läser eller bara tar det lugnt.

Jag vet inte hur man kommer tillrätta med det här. Jag bara reflekterar.

No comments: