Sunday, July 19, 2009

Jag tänker, alltså är jag - Franska Revolutionen, en tolkningsfråga

Det sägs som bekant att historien skrivs av vinnarna, men det finns fler aspekter än så att ta hänsyn till.
Svensk historieforskning under 1800-talet präglades till exempel av en romantisk föreställning om forna tiders hjältar varvid Engelbrektsupproret 1434 framställde Engelbrekt själv som en sorts landsfader.
Den tolkningen har fått stryka på foten betydligt under senare år under en mer kritisk historieforskning. Detta betyder dock inte att den kritiska historieforskningen är den som är det korrekta, om 10 år kan nya rön ha uppdagats. Vad jag vill ha sagt med detta är att när vi studerar historien och rådande uppfattningar, bör vi samtidigt fråga oss själva om vilka uppfattningar vi själva har om samtiden och om hur saker bör studeras. Vad anser vi är viktigt att studera och för vem och i vilket syfte?

Den marxistiskt influerade historieforskningen, historiematerialismen, lägger sitt koncentrat kring frågan om den franska revolutionen som en social revolution, till skillnad från en militär eller politisk revolution, enligt Bengt Ankarloo. Den skulle handla om en så kallad borgerlig revolution, där borgarklassen eventuellt i samverkan med bondeklassen, hamnar i konflikt med adeln och styret och driver den gamla regimen över ända till förmån för ett nytt system med färre adliga privilegier och större fokus på näringsidkarna, arbetarna och kapitalismen.

Således skulle den Franska Revolutionen få en social karaktär av klasskamp och vara ett nödvändigt och avgörande, naturligt steg i samhällets utveckling. Egendomsförhållandena har fram till och med revolutionsmomentet varit snedfördelade och på grund av detta verkat hämmande för den produktivstarka, kommersiella och industriella klassen, det vill säga borgarna. Därav skulle denna klass komma att få sin förklaring som revolutionär.
Karl Marx talade om den egendomsägande adelsklassen som statisk och således om bourgeoisien som framåtsträvande och agerande.

Den franska revolutionen skedde som en reaktion på en omvandling av samhället inifrån och ut, i och med motsättningen mellan de beskrivna klasserna, vilket gjorde den förhärskande feodala ordningen omöjlig utan den föll till förmån för det kapitalistiska samhället. Detta samhälle, enligt Marx teori om allmänna historiska företeelser, upprepade dock nu mönstret av hur en klass konserverade och en annan revolterade men nu blev det i stället borgerskapet som fick den konservativa rollen och proletärerna blev de revolutionära.

Den franska revolutionen fick stå som ett exempel för den Marxistiska teorin om samhällets olika faser, om olika drivkrafter som exploderar när samhällets resurser inte ligger i fas med verkligheten.

Den historiematerialistiske forskaren Georges Lefèbvre förklarar revolutionens möjliggörande med att borgerskapet utvecklat en ny ideologi för samhället vilken sattes i system av samtidens filosofer och nationalekonomer. Adeln, vilka byggt sin feodala makt på jordägande samt tillhandahållande av resurser till kungen, som hade förlorat i social betydelse under lång tid fick nu ytterligare se sig falla i klass som betydande, samhällsnyttig grupp. Även prästerskapet såg sig förlora i aktning och även om lagen tillskrev adel och prästerskap sina positioner menar Lefèbvre att den ekonomiska, verkliga makten gått dem ur händerna till förmån för borgarklassen.

Revolutionens första steg initierades förvisso av adeln vilka låg i konflikt med kung Ludvig XIV som försökte avstyra adelns påverkan på kungaposten, men i och med att kungspostens grepp tillfälligt försvagades av adelns reaktion såg de tredje stånden sin chans och grep den, vilket drog adeln med sig i fallet till förmån för den "verkliga" ordningen.

Den franska revolutionen blev så kulmen på en social "disharmoni" som pågått under lång tid i samhället, vilket lade grunden för ett nytt samhälle där medborgerliga rättigheter kom att växa fram.

Kritiska röster mot den franska revolutionen som en social revolution höjdes dock av forskare som kom att kalla sig Revisionister. Historikern och revisionistanhängaren Alfred Cobban hävdar att det är en myt att revolutionen banade väg för det borgerliga samhället genom att välta omkull det feodala.

Genom att, liksom den historiematerialistiska synen, se närmare på resursfördelningen klasserna emellan vid 1700-talets senare hälft, kunde Cobban i stället konstatera att adeln inte alls var så stora, monopolistiska jordägare vid denna tid som tidigare forskning velat framhålla. "Feodalismen" bestod i stället av rester av gamla plikter till forna länsherrars ättlingar, en sorts funktionslösa kvarlevor.

I stället menar Cobban och hans kollega D.M.G Sutherland att adelns roll i revolutionen bör studeras närmare, då denna försökte säkerställa sina posteringar mot nyadlade vilka utgjorde konkurrens om de höga ämbetena vid hovet.

Sutherland påtalar att även om detta spel hos adeln inte direkt påverkade borgerskapet, oroades de av den trend av uteslutningspolitik som började tillämpas då den på sikt skulle kunna komma att påverka dem själva - vilket innebar att det inte var omöjligt för borgare att stiga till de högre ämbetena som antagits i tidigare forskning. Det fanns dessutom goda möjligheter för mycket förmögna borgare att adlas samt att då köpa sig ämbeten och titlar. Hårt arbete och strävan gjorde att handelsfamiljer inom loppet av två generationer kunde se sig själva som en adelssläkt.

Sutherland påpekar att adeln i mångt och mycket själva var intresserade av handels- och hantverkarsektorn och att investeringar däri gjordes, vilket för honom innebar att ur ekonomisk synvinkel så tillhörde adeln och bourgeoisien egentligen samma samhällsklass.

Här uppstår då en konflikt i den historiematerialistiska och den revisionistiska forskningen då den senare vill framhäva att Franska Revolutionen hade ekonomiska och politiska grunder gentemot en absolutistisk kungamakt.

Dock inträffade händelser som gjorde att revolutionen fick sitt faktiska historiska utseende, vilka Sutherland förlägger till ett missförstånd kring frågan om privilegier och vilka som skulle inneha dem vilka, felaktigt, kom att stå för förtryck. Borgarklassen var dock i mångt och mycket själva inte enbart negativa till konceptet privilegier.

Cobban förnekar inte den franska revolutionens förlopp och faktiska händelser där folket reste sig och tog till vapen, men menar på att den samhällsomvälvande revolution som den historiematerialistiska forskningen vill framhäva egentligen aldrig ägde rum. Det går inte att tala om en borgerlig revolution när adeln och borgarna delade så många gemensamma intressen. Snarare har det handlat om en adel-borgerlig konflikt med kungen och en folkets resning på grund av fattigdom, hungersnöd, politiska missförstånd och inflation i ett infekterat Frankrike.

1 comment:

kseenaa said...

Åhå.... Intressant. Franska revolutionen är väldigt spännande att läsa om. Men jag läser den mest i biografier etc. :-)